Annons

Benjamin Katzeff Silberstein:Därför röstar Israel höger

Benjamin Netanyahu.
Benjamin Netanyahu. Foto: Ariel Schalit/AP

GÄSTLEDARE | Hur kommer det sig att inte ens vänsteraktivisterna i Israel längre pratar om fred?

Under strecket
Publicerad

Skulle jag säga att jag vill ha fred, vore det ungefär på samma nivå som att säga att jag vill att enhörningar ska vandra runt på Jerusalems gator.

Man skulle kunna tro att Eran, som sade detta till mig över en kopp kaffe i Jerusalem häromveckan, är en cyniker av rang. I själva verket är det tvärtom. I Israels politiska landskap är han kanske så mycket idealist man kan bli. Han har vigt en stor del av sitt liv åt Israels socialdemokratiska parti. Nyligen har han tagit initiativ till att samla politiskt progressiva, unga ortodoxa judar i Jerusalem för att knyta den ortodoxa väljargruppen närmare partiet.

Hur kommer det sig att till och med en person som Eran ser fred som en hoppfull men orealistisk tanke? Och hur kommer det sig att säkerheten knappast ens var en omdebatterad valfråga inför valet för några veckor sedan, och i stort sett är frånvarande under de pågående koalitionssamtalen? I omvärlden är oroligheterna nästan det enda man hör om landet. Men här är frågan märkbart frånvarande.

För mig finns det en specifik korsning i Jerusalem som symboliserar denna kontrast mer än någon annan plats. Där ligger i dag ett bageri som nästan alltid är packat oavsett tid på dygnet. Utanför råder nästan konstant trafikstockning. Där bageriet ligger fanns tidigare en pizzakedja, Sbarro.

Annons
Annons

Den 9 augusti 2001 klev en palestinsk självmordsbombare in på restaurangen och utlöste sitt bombbälte omkring klockan två på eftermiddagen. Han mördade 15 civilpersoner, varav sju av dem barn och en gravid kvinna. Det var ett av 40 attentat det året.

Jag hade ingen aning om att det var just där det dådet skedde förrän jag råkade snubbla över en artikel som nämnde det. Ingen hade nämnt det, och där finns inga tydligt synbara minnesskyltar.

Så är det med våldet och säkerheten i mycket av det israeliska samhället i stort. Det syns överallt, i metalldetektorerna vid varuhus och universitetsportarna, och i de många beväpnade vakterna och soldaterna i gatubilden. Men ingen pratar om hotet, kanske just för att det bara gått ett fåtal år sedan israeliska föräldrar tvingades undra, varje gång de satte sina barn på skolbussen, om det var sista gången de skulle få se dem i livet. År 2002 utförde palestinska terrorister 47 självmordsattentat mot Israel, med 238 dödsoffer. Den senaste självmordsattacken skedde 2016, då med 20 skadade men inga döda. Det regnar fortfarande raketer mot civila israeler från Gaza, och palestinsk terrorism tar sig andra former i dag, som knivskärningar och fjärrutlösta bomber. Men offren är ojämförbart färre än för bara några år sedan.

Säkerhetsbarriären mot Västbanken har bidragit starkt, liksom ett antal stora militäroperationer sedan tidigt 2000-tal. Anledningarna kan diskuteras, men för Israels politiska landskap är det ett faktum att säkerhetsläget förbättrats samtidigt som landets premiärminister hetat Benjamin Netanyahu. På 1990-talet var långsiktig fred det stora hoppet, och framtiden såg ljus ut. Men sedan vände det. Yassir Arafat tackade nej till Israels fredserbjudande år 2000, som innehöll nästan allt som Arafat efterfrågade, och startade åter vågen av terror mot Israel i den så kallade ”andra intifadan”. Gazas befolkning röstade fram Hamas 2006. När Israel evakuerade bosättningarna i Gaza 2005 blev det mest synbara resultatet en ökning av antalet raketer mot Israel.

Det är därför Israels vänster har gått från att dominera hela statsapparaten till politisk periferi. Och det är därför inte ens en vänsteraktivist som Eran längre pratar om fred.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons