X
Annons
X

Kristoffer Leandoer: Därför måste vi älska avskedet och sorgen

Detalj ur Giotto di Bondones fresk ”Lamento (Il Compianto di Cristo)” där himlen täcks av sörjande änglar.
Detalj ur Giotto di Bondones fresk ”Lamento (Il Compianto di Cristo)” där himlen täcks av sörjande änglar. Foto: IBL

Fem i två natten mellan den 2 och 3 februari 2015, i ett Paris alltjämt lamslaget efter attacken mot Charlie Hebdo, förlorar poeten Jean-Michel ­Espitallier sin livskamrat och kärlek sedan ungdomsåren, Marina Dick, efter en flerårig kamp mot cancern. I sommar kommer Espitalliers sällsynt gripande bok "La première année" (Det första året), som på flera sätt sammanfattar vad som under de senaste tio–femton åren utvecklat sig till en egen litterär genre: sorgeboken. Många förknippar genren med Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande" från 2005. Minst lika betydelsefull var den samma år utkomna "In the dark room" av irländaren Brian Dillon, där sorgen efter föräldrarna (och därigenom den egna barndomen) förankras i ett ­antal läsningar av konstverk: kompositionsfiguren att den egna, privata sorgen är stum och sluten i sig själv och därför bäst skildras i mötet med ett annat konstnärligt ­uttryck återkommer bland annat i Olivia Laings New York-essä "Den ensamma staden" och i Max Porters diktsvit "Sorgen bär fjäderdräkt", där Ted Hughes "Kråka" tillhandahåller en möjlighet att hantera familjens förlust.

Detalj ur Giotto di Bondones fresk ”Lamento (Il Compianto di Cristo)” där himlen täcks av sörjande änglar.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X