X
Annons
X

”Därför måste Hillary Clinton dra sig åt vänster”

Vinner Hillary Clinton presidentvalet kommer hon få svårt att bedriva en politik liknande Bill Clintons. En orsak är det demokratiska partiets vänstersväng, skriver USA-forskaren Björn Ottosson.

Läs mer om Kampen om Vita huset
Hillary Clinton.
Hillary Clinton. Foto: Matt Rourke/AP

DEBATT | USA-VALET

I fråga efter fråga av­viker ­Hillary från Bills politik på 1990-talet.

Efter Hillary Clintons senaste segrar börjar nu även de mest inbitna Bernie Sanders-supportrarna inse att loppet är förlorat. Det enda som kan stoppa Hillary från att vinna det demokratiska partiets nominering är om FBI rekommenderar åtal för hennes handhavande av säkerhetsklassat material. Att Sanders inte hade någon reell chans stod klart från början för de flesta sansade bedömare. Hans osannolika framgångar återspeglar dock en längre trend: det demokratiska partiets kraftiga vänstersväng.

När det kommer till den ökade partipolariseringen har fokus ofta riktats mot republikanernas högersväng. President Obama har exempelvis påpekat att en politiker som Ronald Reagan inte längre skulle ha en chans att ta sig igenom den republikanska primärvalsprocessen. Detta stämmer med all säker­het. Men det stämmer lika säkert att en politiker som Bill Clinton inte längre skulle kunna ta sig igenom det demokratiska partiets process. Demokraterna har svängt minst lika mycket vänster som det republikanska höger, om inte mer. Detta bekräftas bland annat av att Hillary har varit tvungen att ta avstånd från stora delar av Bill Clintons politiska arv för att vinna primärvalsväljarnas förtroende. Denna utveckling är något ironisk eftersom Hillary Clintons politiska karriär och attraktionskraft i mångt och mycket kretsar kring 1990-talsnostalgi.

Annons
X

Konsekvenserna av republikanernas långvariga kontroll av Vita huset 1981–1992 tillsammans med Reagans politiska retorik där staten ­beskrevs som "problemet" är nästintill oöverskådliga. Kombinationen ledde bland annat till en positions­förskjut­ning inom det demokratiska partiet och banade vägen för mittdemokrater som Bill Clinton som hade en mer begränsad syn på statens uppgift.

Under sin tid som president deklarerade Bill Clinton "att den stora statens era var över". Och pressad av en republikansk kongress balanserade han statsbudgeten och drev igenom en välfärdsreform som ställde hårda krav. Hillary talar inte om staten på samma sätt som Bill. Hon invokerar snarare Franklin Roosevelt och Lyndon Johnson och visionerar en politik där stora statliga program ska förvandla livet för Amerikas fattiga, gamla och sjuka. Hon har utlovat stora statliga satsningar på ett flertal områden som exempelvis en massiv reform för att ge barn tillgång till barnomsorg, samt att hitta ett bote­medel mot alzheimer till 2025. Dessutom har de krav Bill Clintons välfärdsreform krävde urvattnats under Obama och Hillary har inte signalerat några som helst avsikter att återinföra dem.

Nyligen beskrevs Bill Clintons kriminalvårds­reform från 1994 av Black Lives Matter-rörelsen som en produkt av ett rasistiskt rättsväsende med syftet att förstöra livet för unga svarta män. Bill Clinton valde att försvara sin reform genom att kontextutalisera och peka på hur det tidiga 1990-talets crackepidemi trasade sönder hela samhällen. ­Dagen efter pudlade Bill och sade, med svansen mellan ­benen, att han ångrade sitt uttalande. Reformen hade starkt stöd bland demokraterna när den röstades igenom och även Bernie Sanders röstade för den. Men tiderna har förändrats och Hillary har den senaste tiden försökt komma ikapp Sanders på vänsterkanten i denna fråga genom att tala om rättsväsendets diskriminering av svarta, samt proklamera att "massfängslandet" måste upphöra.

Med starkt republikanskt stöd lyckades Bill Clinton driva igenom Nafta-avtalet, han såg över skapandet av WTO och han liberaliserade och avreglerade bank- och finansmarknaden. En ofta underskattad del av Bill Clintons presidentskap var hans engagemang för frihandel, integration och globalisering och han ägnade en stor del av sin tid att försöka utbilda det amerikanska folket om frihandelns fördelar.

Även om Hillary Clinton i huvudsak delar denna vision, så har hon tvingats att gömma och förneka den. (Det finns med all säkerhet goda politiska skäl till varför Hillary valt att inte offentliggöra vad hon sagt till olika investmentbanker.) Som utrikesminister var hon delaktig i förhandlingarna kring fri­handelsavtalet TPP (Trans-Pacific-Partnership) och 2012 menade hon att avtalet satte själva guld­standarden för ett handelsavtal. Nu har hon tagit avstånd från avtalet. Finanskraschen 2008 spelar en huvudroll i valet 2016 och Sanders och Trumps framgångar kan delvis förstås som en fördröjd baksmälla av den ekonomiska nedgången. Att kritisera Wall Street och den riggade ekonomin har visat sig vara ett vinnande budskap 2016 och i kampen mot Sanders påstår Hillary att hon har den hårdaste och mest effektiva planen att ge sig på hela finansindustrin.

Efter demokraternas stora nederlag i valet 1994 tonade Bill Clinton ner sina ambitioner att försöka reglera landets vapenlagar. Hillary har nu positio­nerat sig långt till vänster om Sanders i ­denna fråga och attackerar honom frekvent för att vara "soft on guns". I fråga efter fråga avviker ­Hillary från Bills politik på 1990-talet.

Naturligtvis förväntar sig de flesta bedömare att Hillary ska svänga in mot mitten så fort Sanders slut­giltigt besegrats. Problemet med detta är att det inte bara är primärvalsväljare som svängt åt väns­ter, utan hela partiet, från invalda politiker till den breda basen. I frågor som rör minimilön, sjukvård, barnomsorg, HBTQ men framför allt invandring har partiet svängt vänsterut. 2006 sade 34 procent av regi­strerade republikaner att invandrare stärker landet. 2016 säger 35 procent samma sak. Trump har varit mycket skicklig på att mobilisera dem som är negativt inställda till invandrare, men attity­derna i partiet har i sin helhet inte förändrats i frågan. Registrerade demokrater har å andra sidan gått från 49 procent till 78 procent i frågan under samma tidsperiod. En dramatisk svängning med andra ord.

Under de senaste dryga 15 åren har även det demo­kratiska partiet decimerats och försvagats avsevärt. Man har inte bara förlorat säten i senaten och kongressen, utan den stora förlusten är på delstatsnivå. Partiet kontrollerar nu bara 11 delstats­legislaturer och det finns bara 18 demokratiska guver­nörer. Det är framför allt mittdemokrater som förlorat mot republikaner under denna åderlåtning och detta har resulterat i att partiets ideologiska median flyttats vänsterut i en högre utsträckning än republikanernas flyttat högerut.

På grund av detta kommer Hillarys alla rörelser mot mitten att leda till starkt internt motstånd samt försvåra uppgiften att mobilisera den redan oentusiastiska basen till valet i november. Vinner Hillary presidentvalet kommer hon få svårt att bedriva en politik liknande Bill Clintons. Inte bara på grund av det demokratiska partiets vänstersväng och hennes egna utfästelser, utan även på grund av de republikanska attitydförändringarna och ökande isolationism. När Hillary accepterar nominering på demokraternas konvent i juli är budskapet således Clinton är död, länge leve Clinton.

Björn Ottosson

doktorand vid statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, har sedan 2004 forskat på heltid om amerikansk utrikespolitik

Björn Ottosson Foto: Privat

Läs även

Annons
X
Annons
X

Hillary Clinton.

Foto: Matt Rourke/AP Bild 1 av 2

Björn Ottosson

Foto: Privat Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X