Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: Därför måste alla som varnar för Sverige ha fel

En 30 år lång trend av sjunkande räntor ser ut att ha brutits av en viss Donald Trump. Det borde oroa Sveriges politiker.

Trumps påverkan på ekonomin
Donald Trump.
Donald Trump. Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP

Är svensk ekonomi utsatt för illasinnad svartmålningskampanj? Frågan är berättigad.

Först lite fakta: Det går rätt bra för Sverige. Efter superåret 2015 med en BNP-ökning på över 4 procent växte svensk ekonomi i fjol med 3,3 procent, dubbelt så mycket som i USA och mer än världsekonomin i stort. Statsskulden har fallit och motsvarar enligt Riksgälden 30 procent av BNP, den lägsta siffran sedan slutet av 70-talet.

Ändå: många bekymrade miner. Svensk ekonomi påminner om en person som avnjuter en tretusenkronorsmiddag med en nervös blick över axeln och en nödranson guldmynt hemligt fasttejpad innanför skjortan.

Annons
X

Orosspridarna? Sveriges Riksbank, Konjunkturinstitutet, Finansinspektionen, Boverket, Internationella Valutafonden, OECD, EU-kommissionen, European Systemic Risk Board, Moody’s, UBS, Nobelpristagare som Robert Shiller och Paul Krugman, svenska ekonomer som Lars Jonung med flera, förre finansministern Anders Borg, förre Riksbankschefen Lars Heikensten… hur mycket tid har ni?

Gemensamt för ovanstående är att de på olika sätt har uttryckt oro för de svenska bostadspriserna, hushållens skuldsättning, de svenska bankerna och det otrevliga som allt detta riskerar att göra med svensk ekonomi.

Lite ovanliga namn för att ingå i en populistisk desinformationsoperation, det ska medges.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det kan mycket väl sluta i en ny finanskris

    Ändå är den enda rimliga slutsats som en medborgare kan dra att alla dessa experter är helt ute och cyklar.

    För om de haft rätt hade ju förstås landets folkvalda för flera år sedan vidtagit en lång rad åtgärder i syfte att undanröja faran. Allt annat vore ju närmast ofattbart ointelligent. Så har inte riktigt skett. Alltså kan varningarna avfärdas. Eller?

    När EU-kommissionens ansvarige för Sverige, István Székely, nyligen besökte Stockholm (för att varna ännu en gång) hade han ett litet tips.

    ”Min ödmjuka inställning, och jag har sett ett stort antal länder i kris, är att det är bättre att försöka tänka det otänkbara än att bli förvånad”, sade han.

    Det låter ju klokt. Så om vi för ett ögonblick skulle leka med tanken att raden av tidigare nämnda bedömare faktiskt har en poäng, i vilket läge befinner sig Sverige då?

    Kort bakgrund: Sedan mitten av 1980-talet har räntorna i västvärlden stadigt sjunkit för att efter finanskrisen sätta nya historiska bottenrekord.

    Men något har hänt. Det som världens centralbanker i nästan tio år försökt åstadkomma med hjälp av räntesänkningar och tiotusentals nytryckta stödmiljarder, ordnade Donald Trump på några månader. Sedan hans valseger har både inflationsförväntningar och marknadsräntor tagit ett kliv uppåt. Federal Reserve har redan höjt räntan och väntas fortsätta göra det.

    Detta borde i grunden vara positivt eftersom det är en signal om att världsekonomin sakta är på väg att återgå till något som liknar ett normaltillstånd. Vad kan gå snett? Ganska mycket. Det är framförallt Donald Trumps löften om massiva skattesänkningar och avregleringar, inte minst av finansbranschen, som ligger bakom euforin.

    Det kan mycket väl sluta i en ny finanskris.

    Ironin: Det är just upprepade finanskrascher och deras kvardröjande skadeverkningar som är orsaken till att världsekonomin hamnat i ett tillstånd av låg tillväxt och inflation, hög skuldsättning och sjunkande räntor. I alla fall om man ska tro ekonomen Claudio Borio på BIS i Basel, som redovisade teorin i ett tal nyligen. Precis den stagnation som bidrog till att Donald Trump kunde vinna.

    Vilket beslut som riksdagens partier landat i? Att göra så lite som möjligt

    Åter till Sverige. Här har stiltjen uteblivit. Istället har vi befunnit oss i en unikt tillstånd av hög tillväxt, fallande arbetslöshet och starka statsfinanser. Men samtidigt kunnat njuta av omvärldens rekordlåga räntor, till och med ännu lägre.

    För en politiker som försöker lösa långsiktiga problem för att undvika trubbel längre fram borde det vara ett drömläge, en boll på straffpunkten att stillsamt rulla in i ett obevakat mål.

    Listan över saker som går att hitta på är redan plågsamt uttjatad: slopade ränteavdrag, skuldkvotstak, återinförd fastighetsskatt, avreglering av hyresmarknaden, ännu tuffare krav på bankerna och så vidare. Exakt vad som ska göras, hur, när och i vilken ordning är en fråga om politisk ideologi och så kallade avvägningar.

    Vilket beslut som riksdagens partier landat i? Att göra så lite som möjligt. Det är lite märkligt.

    Slösa aldrig bort en användbar kris, lär Winston Churchill ha sagt en gång

    Det mest alarmerande nyckeltalet i svensk ekonomi är kanske följande: antalet debattartiklar och seminarier om svenskarnas höga skuldsättning genom antalet åtgärder.

    Och om det tidigare var bråttom att göra något börjar det snart bli för sent. Även svenska räntor har börjat ticka uppåt, i augusti var den tioåriga statslåneräntan nere på 0,05 procent, idag är siffran 0,7 procent. Hur mycket och hur snabbt räntorna kommer stiga är det förstås ingen som vet. Men en sak är klar: En normalisering av priset på pengar gör det inte smidigare att genomföra stora reformer, tvärtom.

    Om boräntorna snabbt börjar klättra uppåt skulle till exempel statens kostnader för ränteavdraget, idag runt 20 miljarder, skena. Det skulle kunna tvinga fram en förändring av rena budgetskäl, vilket riskerar komma i sämsta tänkbara läge och spä på en nedgång för bostadspriserna. I värsta fall genomförs ett batteri av senfärdigt beslutade åtgärder för att kyla av bostadsmarknaden i samma stund som världsekonomin och finansmarknaden viker i en enda stor post-Trump baksmälla. Ridå.

    Slösa aldrig bort en användbar kris, lär Winston Churchill ha sagt en gång. När svenska historiker sammanfattar de unika lågränteåren efter finanskraschen 2008 är risken stor att det blir som att de missade möjligheternas decennium: Så mycket kunde ha gjorts, men så litet blev av. Det är faktiskt ganska illa.

    Annons

    Donald Trump.

    Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X