Annons

Merete Mazzarella:Det är hög tid att vi glömmer oss själva

Självhjälpslitteraturens löften om ett bättre liv leder bara till större olycka. Det menar den danske psykologen Svend Brinkmann, som i sin senaste bok tar hjälp av tio ”onyttiga” filosofer för att formulera en etik som grundar sig i gemensamma, snarare än individuella, värden.

Under strecket
Publicerad

Svend Brinkmann är psykolog och professor vid Aalborgs universitet.

Foto: Gyldendal Bild 1 av 1

Svend Brinkmann är psykolog och professor vid Aalborgs universitet.

Foto: Gyldendal Bild 1 av 1
Svend Brinkmann är psykolog och professor vid Aalborgs universitet.
Svend Brinkmann är psykolog och professor vid Aalborgs universitet. Foto: Gyldendal

Det är – har jag länge tänkt – svårt att moralisera över individualismen, för individualister är vi numera alla: vi vill alla gärna ha gemenskap med andra men vi vill ha den på egna villkor.

Det har också blivit allt besvärligare att försvara idén om att det finns verksamheter (till exempel ­humaniora) som har ett värde i sig – instrumentaliseringen, alltså det nyttotänkande som går ut på att ingenting görs för sin egen skull utan alltid syftar till ett mål, är numera till den grad utbredd.

Ändå är vi åtskilliga som försökt och försöker. I Sverige finns Göran Rosenberg som 2013 gav ut boken ”Plikten, profiten och konsten att vara människa”. I Danmark finns Svend Brinkmann, en psykolog som med åren blivit tveksam till sitt ämne eftersom han uppfattar att det snarast understöder både individualismen och instrumentaliseringen. Sitt stora internationella genombrott fick han med boken ”Stå fast”, en underhållande polemik mot den självhjälpslitteratur som peppar till ständig personlig ­utveckling, ständig rörelse, ständigt ny lycka i framgångens tecken och som, menar han, snarast gör sina läsare olyckliga. Han har blivit populär inte därför att han säger så mycket nytt – de som säger någonting alldeles nytt blir sällan populära – utan tvärtom för att han säger sådant som många kan känna igen sig i.

Annons
Annons

På senare år har Brinkmann allt mer energiskt sökt sig till filosofin, som måste ses som onyttig i den meningen att den inte är instrumentell, och som han – med den amerikanske filosofen Stanley Cavells ord – ser som ”en uppfostran för vuxna”, ja, rentav som ett sätt att leva. Om vi ska stå fast snarare än befinna oss i evig rörelse så behöver vi  ju svar på frågan vad det finns som kan ge oss stadga ­under fötterna, och det är de svaren Brinkmann försöker ge i sin senaste bok ”Ståsteder” (Gyldendal). Tonen har blivit allvarligare och syftet klart mera ambitiöst, för det är ingenting mindre än livets mening det handlar om.

Utgångspunkten är en mycket uppmärksammad intervju med Woody Allen från 2014 som bestämt förklarar att livet en gång för alla är meningslöst. Människor föds och dör, föds och dör i en jämn ström, utan något särskilt syfte, och själva universum är dömt till undergång: ”Alla Shake­speares stora verk liksom Beethovens och Da Vincis kommer att vara borta. Inte på länge men snarare än man föreställer sig, för solen kommer att slockna långt innan universum försvinner.” Brinkmann menar att det är själva perspektivet det är fel på här: det är det distanserade utifrånperspektiv Allen anlägger som får livet att te sig ­meningslöst. Om man i stället väljer att se det inifrån ser det annorlunda ut, det är här meningen står att finna.

Man kan möjligen invända att Woody Allen nog inte är så distanserad som han kan verka: läsaren mer än anar att det inte minst är utsikten till att hans egna verk ska försvinna som inger honom känslan av meningslöshet. Det gör emellertid inte Brinkmanns projekt mindre intressant. Han tar tio ”onyttiga” filosofer till hjälp för att formulera ett utkast till en etik med förslag på värden som är värden i sig, och som inte ska ses som subjektiva eller individuella utan som gemensamma. Bokens undertitel – ”10 gamle ideer till en ny verden” – kan tyckas en smula missvisande, eftersom vi möter namn från Aristoteles över Montaigne och Kant fram till Iris Murdoch och Derrida. Men det viktiga är att de alla är relevanta i dag och dessutom kan fås att gå i dialog med varandra. Just den synnerligen kontroversielle Derrida är för övrigt den filosof som står för boken mest utmanande och därmed ­också mest minnes­värda citat: ”Förlåtelse förlåter bara det oförlåtliga.” Tanken är nog så enkel i och för sig – om något är förlåtligt behöver det inte förlåtas – men samtidigt landar den i en paradox: ”Förlåtelse är bara möjlig när den är omöjlig.”

Annons
Annons

Ett huvudspår i boken – och det som mest engagerar mig personligen – är resonemangen kring självet och den effektiva punkteringen av populärpsykologiska klichéer. Att vilja ”hitta sig själv” eller ”förverkliga sig själv” är ingen meningsfull målsättning, för vårt själv är inte något slags innersta kärna som vi med större eller mindre möda letar fram, utan det formas av uppfostran och kultur i samspel med andra. Redan de gamla grekerna förstod att människor är sociala varelser. Vi förstår alltid oss själva genom något annat än oss själva, till exempel genom andra människors reaktioner och uttryck, inte genom ­introspektion. Det är Kierkegaard som Brinkmann hänvisar till när han konstaterar att människor är de enda varelser som kan förhålla sig till sig själva – och reflektera över sig själva – men det lär vi oss därför att andra först har förhållit sig till oss. Den vägen lär vi oss också att se oss själva utifrån, med andras ögon.

Vi förstår alltid oss själva genom något annat än oss själva, till exempel genom andra människors reaktioner och uttryck, inte genom ­introspektion.

Det är lika meningslöst att tala om att ”älska sig själv”, för kärlek hyser man en gång för alla till någon eller något som inte är en själv. Kärlek är självförglömmelse.

För egen del har jag ofta smakat på uttrycket ”det gäller att vara sig själv trogen”. De allra senaste åren har jag hört det användas av flera kulturpersonligheter – alla män, för övrigt – för att försvara skilsmässor och nya kvinno­relationer. Det är uppenbart att det är en storståtlig omskrivning av föreställningen att man har rätt att göra vad man anser att ens aktuella utvecklingsskede kräver, eller (ännu mer oheroiskt uttryckt) vad man vid den aktuella tidpunkten har lust att göra. Men förr i världen handlade orden ”att vara sig själv trogen” uttryckligen om kontinuitet i tillvaron, om att stå fast – vid en gång givna löften, vid en gång axlade åtaganden.

Annons
Annons

Brinkmann tar inte upp just det uttrycket, men hela ­andan i hans bok tyder på att det är så han menar att det ska förstås. Det Nietzsche-citat han valt är: ”Människan är ett djur med rätten att ge löften.” Förmågan att avge löften hör alltså till det som skiljer människan från djuren och löften är till för att hållas. Det har blivit populärt att säga att det inte finns några slutgiltiga sanningar och att vi ­lever i en föränderlig, oförutsägbar och därmed osäker värld, och att vi framför allt därför måste se till att vara förändringsbenägna. Men därmed bidrar vi ju bara själva till att öka oförutsägbarheten.

Bättre då hålla fast vid Hanna Arendts vackra motto: ”Också om det inte finns någon sanning kan människan vara sanningsenlig och också om ingenting är säkert kan hon vara pålitlig.” I en osäker värld kan familjer, institutioner, organisationer och varför inte nationer bli öar av stabilitet, förutsatt att vi kontinuerligt är beredda att återskapa dem på ett sanningsenligt och pålitligt vis.

Mycken självhjälpslitteratur går ut på att vi ska göra oss av med allt vad skuldkänslor heter, men det är inte Brinkmanns linje. Visst kan det finnas omotiverade skuldkänslor som det gäller att göra sig av med, men utan förmåga att känna skuld skulle vi sakna en moralisk kompass och därför är det viktigt att lära barn att känna skuld när de är skyldiga. Själva människoblivandet förutsätter att vi är ­beredda att ställas till svars för våra handlingar. Vi förstår inte oss själva förrän andra kräver att vi ska kunna förklara oss.

Annons
Annons

Och vad har Brinkmann att säga om den eviga frågan om viljans frihet? Han ­menar i all enkelhet att determinism må vara en plausibel teori rent intellektuellt, men att det rent praktiskt är stört omöjligt att leva i enlighet med den. ”Vi måste tro på den fria viljan – vi har inget val”, skrev författaren Isaac Bashevi Singer, men det är inte ­honom Brinkmann hänvisar till utan William James som sa samma sak, om än något mindre elegant. Moral, juridik och demokrati bygger på att människor kan ta ansvar. Vad gäller begreppet frihet i övrigt är det intressant nog Camus som Brinkmann hänvisar till. Camus må ha sett den grekiska mytologins Sisyfos som en symbol för livets meningslöshet, men när det gäller frihet var han ingalunda nihilist. ­”Frihet består inte i första hand av privilegier utan av skyldigheter”, skriver han.

Det kunde låta som om Brinkmann levererar lösryckta idéer och bara knyter ihop dem med egna associationer, men så är ingalunda fallet. Han är visserligen selektiv, hans urval styrs av en agenda, men han är mycket tydlig med att det är ett urval han gör och att samtliga filosofer har mycket mer att säga än vad de kommer åt att säga här. Och han är en utmärkt pedagog, han förenklar inte, han strävar snarare till att göra det svåra begripligt.

Det hindrar naturligtvis inte att man kan ha invändningar. Själv stannade jag upp inför formuleringen: ”Från meningarna ‘han är lärare’ eller ‘hon är läkare’ kan vi dra slutsatsen att ‘han borde göra vad en lärare borde göra’ och att ‘hon borde göra vad en läkare borde göra’.” Det är ju inte så att det är fel, det är bara det att det ingalunda behöver vara solklart vad en lärare eller läkare närmare bestämt ska göra. Problemet med mycken etikundervisning är att den blir för abstrakt och därmed tunn: vårdpersonal som får lära sig att de ska respektera patienternas värdighet ­nickar säkert instämmande, men vad det rent konkret innebär är inte nödvändigtvis lätt att veta.

Annons
Annons

Jag kan också tycka att Brinkmann är för snabb att hitta exempel på förkastlig instrumentalism. ”Bisarr” kallar han en artikel i en dansk söndagstidning som handlar om att sopsortering enligt forskning gör människor lyckliga. Men ska man verkligen bli indignerad över att folk blir lyckliga av att göra vettiga saker? Här är det som om Brinkmann landat hos Kant där denne är som surast och förklarar att sann pliktuppfyllelse förutsätter att man inte känner lust inför det man gör.

Det kunde väl också tydligare ha sagts ut att det bara är en liten minoritet av dagens filosofer som ser filosofin som “ett sätt att leva”. Men det viktiga är naturligtvis att det är så Brinkmann ser den själv, och därmed blir hans bok inte bara lärorik utan också berörande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons