Annons
X
Annons
X

Hans-Roland Johnsson: Därför gör du klokt i att hävda din smak

Om det bara är en smaksak huruvida Abba, Dylan eller Mozart är bäst, varför är vi då så måna om att uttrycka just vår åsikt? I en ny bok konstaterar filosofen Peter Kivy att våra estetiska dispyter i grunden handlar om viljan att förstå och närma oss varandra.

Mozart och Abba – lika goda kålsupare?
Mozart och Abba – lika goda kålsupare? Foto: IBL

I inledningen till John Fowles roman ”Den franske löjtnantens kvinna” (1969), förlagd till 1800-talets England, möter läsaren en man och en kvinna som vandrar längs en kaj. De sägs vara ”ytterst smakfullt klädda”, ett påstående självklart för gestalternas samtid och som berättaren genom att närmare beskriva deras klädsel också gör gällande för den moderna läsaren. Tycke och smak som sociala företeelser är banala och vardagliga fenomen – ”alla är vi kritiker” som Thomas Anderberg uttryckt saken i boken med samma namn från 2009 – men i ett filosofiskt ­perspektiv är de långt ifrån okomplicerade och de har sysselsatt många skarpa tänkare från 1700-talet och framåt.

Det är uppenbart att en diskussion om estetiska spörsmål skiljer sig från ett vetenskapligt resonemang med hypotesprövning och bevis gällande mätbara eller empiriska förhållanden i den observerbara världen. Den liknar däremot den av politiska, ideologiska eller religiösa hänsyn färgade etiska diskussionen, vars normativa utsagor om vad som är rätt eller fel inte går att vetenskapligt verifiera. Etiska överväganden, såsom de kommer till uttryck i lagar och sociala normer, reglerar dess­utom människors förhållande till varandra, och ­bestraffning väntar den som vågar trotsa dem.

Inte heller i den estetiska diskussionen finns allmänt accepterade kriterier för vad som är bra eller dålig litteratur, musik eller konst, men olikartade uppfattningar i sådana frågor leder mera sällan till svårare konflikter individer emellan. Till skillnad från etiska och religiösa spörsmål – för vilka männi­skor ibland varit beredda att stiga upp på bålet eller tömma giftbägaren – är det svårt att finna någon som blivit martyr för sina estetiska val.

Annons
X

Vi är överallt omgivna av konstnärliga manifestationer – från design av husgeråd till arkitektonisk utformning av byggnader – och vi ger uttryck för vår smak när vi ägnar oss åt heminredning, trädgårdsskötsel och, inte minst, i vårt klädval, en positionering i förhållande till modet och styrande konventioner (vilket exemplet ur Fowles roman visar) samt det enklaste sättet att visa artighet gentemot dem som vi möter. Den postmodernistiska epokens ironiska och självbespeglande lek med identiteter har dock relativiserat smakens betydelse både i det offentliga och i det privata rummet (det är ingen tillfällighet att ett av inredningstidningarnas vanligaste råd är ”våga blanda!”).

Mer indirekt ger vi uttryck för smak som konsumenter på den kulturella marknaden när vi för­söker orientera oss i det rika utbudet i syfte att optimera den estetiska njutningen. För att minimera risken för felval måste vi ha en urvalsstrategi eftersom tiden inte räcker till för att skänka uppmärksamhet åt allt av potentiellt intresse – att välja att läsa Jonathan Franzens senaste roman är detsamma som att välja bort något annat, kanske ett drama av Shakespeare.

För den som värjer sig mot internets påträngande algoritmstyrda rekommendationer eller hyser misstankar mot den breda publikens smak, som den redovisas i upplage- eller tittarsiffror, kan det vara lockande att låta sig lotsas av konstnärliga ­priser och utmärkelser, vilka verkar signalera ett tillförlitligt expertomdöme – är inte valet av Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur en rekommendation att prioritera hans lyriska produktion framför Don DeLillos eller Pynchons ambitiösa romanbyggen? I det längre perspektivet är det svårt för den intresserade att bortse från tidens stränga gallring, det vill säga kanon; det är ju inte utan orsak som Salieri spelas mer sällan än Mozart.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    De professionella smakdomare vi troligtvis ­oftast vänder oss till för att säkra våra estetiska val är kritiker, till exempel i dagspressen. Den gode kritikern – den som längre än andra har kastat ut sitt nät, låtit det sjunka djupare och drar upp en rikare fångst – kan göra mötet med ett konstverk mer spännande och givande. Men hur vet vi att en positiv eller negativ recension speglar just våra preferenser? Missnöje med en läst recension är nog lika ofta förekommande som missnöje med en bok man läst eller en film man sett. Priser, kanon och kritikerrekommendationer suggererar på ett stundom frustrerande sätt hur vi ”borde” uppleva stor (eller mindre stor) konst. Det är, så att säga, lättare att vilja tycka om James Joyces ”Ulysses” än att tycka om den.

    Minst lika vanligt som att ta del av andras kritik är att själv producera kritik, att ge sig in i en estetisk diskussion för att påverka dem som tycker annorlunda än vi och, om de inte ansluter sig till vår uppfattning, kritisera dem för brist på god smak. Filosofen Peter Kivy belyser i sin senaste bok ”De gustibus: Arguing about taste and why we do it” (Oxford University Press) frågan varför vi över ­huvud taget diskuterar estetiska spörsmål med varandra och varför det är så viktigt för oss att få vår ståndpunkt bekräftad av samtalspartnern och ­vinna över denne till vår sida. Kivy tar spjärn mot och refererar till andra filosofers bidrag till debatten; estetiska utredningar liknar idag ofta ett formel 1-lopp i vilket alla filosofer kör runt på samma bana för att då och då gå in i depån och fylla tanken med Immanuel Kant. Kivy intresserar sig främst för det samtal som förs ansikte mot ansikte mellan två kontrahenter, inte för den professionella kritiken, vilken per definition är en envägskommunikation – radioprogrammet ”Musikrevyn i P2”, som är ett exempel på ett underhållande meningsutbyte mellan kritiker, är ett stimulerande undantag.

    Om, som många hävdar, smak endast är någonting subjektivt och de gustibus non disputandum est (”om tycke och smak bör man ej tvista”), finns det ingen anledning att fortsätta det kritiska samtalet – om en person är av uppfattningen att Abba är bättre än Mozart är det svårt att vinnande argumentera för den motsatta uppfattningen. Kivy ser därför ingen anledning till att vi skulle bry oss om vad andra tycker om litteratur, film, konst eller musik, om det endast är en ”smaksak”. Men, fortsätter han, det är inte så vi agerar, i de flesta fall går vi inte bara iväg med en axelryckning (”the aesthetic shrug”) utan vi envisas med att hävda vår ståndpunkt – ett beteendeantagande kanske dock mer tillämpbart på akademiska seminarier än vardagssituationer.

    När vi ger oss in i en dispyt i estetiska frågor ansluter vi oss enligt Kivy, medvetet eller omedvetet, till ”estetisk realism” och dispyten handlar om det antaget ­sanna. Att exempelvis säga att en roman av Jane Austen är djupsinnig eller en målning av Einar Jolin vacker är således att referera till det som vi, trots allt, uppfattar som fakta. Den som erkänner sin egen och den andres subjektivitet men ändå vill övertyga genom ”den sanning som vi tror oss besitta och som samtalspartnern (ännu) inte kommit till insikt om”, ­beter sig enligt Kivy irrationellt.

    Kivys resonemang verkar leda in i en återvändsgränd i vilken det är meningslöst att uttala eller ta del av kritiska åsikter, ifall estetisk rela­tivism är fallet (Kivy försvarar antydningsvis estetisk ­realism). Men återvändsgränden är kanske i själva verket en samlingsplats för någonting viktigt, ty det är en självklarhet att smak kan förändras över tiden och genom ­påverkan. Kivy förbiser i alltför hög grad betydelsen av ett gemensamt intresse: att till exempel försöka övertyga någon som över huvud taget inte tycker om poesi om Rilkes storhet är antagligen ett utsiktslöst företag, men om de som diskuterar delar ­samma intresse finns förutsättning för ett givande samtal dem mellan även om de inte delar varandras åsikter. I stället för att som Kant i ”Kritik av om­dömeskraften” tala om en ”gemensam grund” för alla skulle vi kunna anta att menings­utbytet sker mellan ”medlemmar i samma klubb”.

    Och vidare: det är inte säkert att samtalet blir till den ”dispyt” som Kivy hävdar, därför att estetiska värden inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande – man kan älska ”Figaros bröllop” och uppskatta ”Moses och Aron”. Detta är oproblematiskt i diskussioner om gradering. I ett nummer nyligen av BBC Music Magazine frågade redaktionen 151 av dagens mest namnkunniga dirigenter vilken symfoni som var ”bäst”. Beethovens tredje fick, inte oväntat, flest röster. Strax därefter kontrade Gramophone med en genomgång av de bästa inspelningarna av symfonin – Furtwänglers från 1944 segrade, inte heller detta oväntat. För Kivy finns emellertid inte gradering, endast konfrontation.

    Om A J Ayer och andra har rätt i att vi uttrycker känslor när vi avlägger värdeomdömen, frågar sig Kivy varför vi vill förmedla våra upplevelser till andra. Han poängterar att om välvilja är vår bevekelsegrund, räcker det med att affischera ett sådant intresse, vi behöver inte ge sig oss in i en regelrätt (och, enligt Kivy, meningslös) diskussion. Det estetiska är dock troligtvis den enda arenan på vilken vi aktivt önskar möta ”meningsmotståndare”. Genom att dela med oss av en upplevelse, eller insikt, som vi tycker är intressantare eller intensivare, men som vi inte nödvändigtvis hävdar är ”sann”, hoppas vi kunna berika den andres livskvalitet. I den ideologiska och politiska debatten vill vi känna till motståndarens argument för att bättre kunna besegra denne, i den estetiska diskussionen vill vi lära känna dem för att bättre förstå andra och oss själva.

    Det är knappast så att konst eller skönlitteratur gör oss bättre (en myt omhuldad av kritiker), det gör däremot det estetiska samtalet. Det liknar den passionerade dialog som Sokrates förde med andra atenare för att sprida kunskap och inspirera dem till att bli bättre människor. Han misstrodde det skrivna ordet, det som man inte kunde argumentera emot, till skillnad från det ömsesidiga utbytet i ett samtal. Därför är det estetiska samtalet civiliserande och den mest humanistiska aktivitet vi kan ägna oss åt.

    Annons
    Annons
    X

    Mozart och Abba – lika goda kålsupare?

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X