Annons

Therese Eriksson:Därför gör det ont att läsa Louise Glück

Louise Glück, årets Nobelpristagare i litteratur.
Louise Glück, årets Nobelpristagare i litteratur. Foto: Katherine Wolkoff/TT

Det är inte bara det melankoliska i dikterna som gör årets Nobelpristagare så smärtsam att läsa, utan framför allt att det är så ... bra. Therese Eriksson hänförs av trädgårdsmetaforiken i genombrottsboken ”Vild iris”, som nu finns i svensk översättning.

Under strecket
Publicerad

Trädgården kan vara en inställsam typ. Rentav tillbedjande kråmar den sig, prunkar och pockar på uppmärksamhet med all sin prakt. I Louise Glücks dikt ”The garden”, ur samlingen ”Descending figure” från 1980, möter vi en sådan insmickrande täppa, som smörjer in sig i grönt och hänryckt rosenrött för att locka till sig människorna: ”The garden admires you. / For your sake it smears itself with green pigment, / The ecstatic reds of the roses, / So that you will come to it with your lovers.” 

Men det räcker inte. Det räcker inte att pilarna formar tysta tält att gömma sig i, trädgårdens färgsprakande bländverk lurar inte människan, som är alltför levande bland prydnadsdjuren av sten: ”There is still something you need, / Your body so soft, so alive, among the stone animals. // Admit that it is terrible to be like them, / Beyond harm.”

Annons
Annons
Annons