Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: Därför blir nästa finanskris värre

Söndagens folkomröstning i Italien kan utlösa ny börsfrossa. Det politikerna gjort sedan 2008 för att förhindra en ny kris har tyvärr säkerställt en sak: nästa gång blir det ännu stökigare.

(uppdaterad)
Folkomröstningen i Italien
Italiens premiärminister Matteo Renzi har hotat att avgå ifall folket inte röstar igenom hans förslag att förändra konstitutionen för att få en starkare regering. Det har lett till krisstämning på marknaden.
Italiens premiärminister Matteo Renzi har hotat att avgå ifall folket inte röstar igenom hans förslag att förändra konstitutionen för att få en starkare regering. Det har lett till krisstämning på marknaden. Foto: Andrew Medichini/AP

Varning: denna text kan innehålla spår av dåliga nyheter. Känsliga läsare uppmanas att komplettera med valfritt feelgood-material.

En av få personer på Wall Street som förutspådde den amerikanska bostadskraschen var förvaltaren Steve Eisman, lysande porträtterad i filmen ”The Big Short”.

2016 anser sig Steve Eisman ha hittat en ny uppenbar bubbla: italienska banker.

Annons
X

Att Italiens finanssektor har en bit kvar till toppformen är inte precis en nyhet, aktiekurserna har halverats i år. Men enligt Steve Eisman är läget betydligt värre än vad marknaderna verkar vilja inse. Italiens banker sitter på svindlande 3 500 miljarder kronor i dåliga lån. Steve Eisman räknar med att de får tillbaka futtiga 20 procent av dessa pengar, enligt tidningen The Guardian.

Om bankerna skulle erkänna denna jätteförlust skulle de i samma andetag gå under.

Problemet är att om bankerna skulle erkänna denna jätteförlust skulle de i samma andetag gå under och riskera att dra med sig euron i fallet.  

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Steve Eismans miniräknare verkar inte vara den enda som gått varm. Det är bara att följa det lämmeltåg av pengar som i tysthet lämnat Italien det senaste året, motsvarande över 1 000 miljarder kronor, enligt statistik från Europeiska centralbanken ECB.  

    Italiens ekonomi befinner sig i en lång utförsbacke , BNP per invånare är 12 procent lägre än 2007. Bankerna är alltså en olycka som väntat på att hända.

    Åt detta har landets politiker gjort vad de tycks göra bäst: inte så mycket.

    I år har dock läget blivit akut och flera banker står och vinglar på avgrundens rand.

    Premiärminister Matteo Renzi har aviserat en räddningsplan där privata investerare ska skjuta till nytt kapital. Skulle han förlora söndagens folkomröstning om konstitutionen riskerar planen att gå om intet, vilket skapat stor nervositet i Europas finanshuvudstäder.

    Paradoxalt har Italiens nygamla bankkris utlösts av försöken att förhindra en kris. Den 1 januari i år trädde EU:s nya regelverk om banker i kraft. Tanken är att inte skattebetalare utan privata långivare ska betala vid bankkrascher. Statsstöd är förbjudet. Detta är inte bara en fråga om moral utan framförallt pengar, många stater är redan överbelånade och har inte råd med fler bankräddningar.

    Så långt är det nog få som protesterar. Tyvärr är verkligheten lite mer komplicerad.

    En modell där långivarna får ta smällen innebär i Italien att tiotusentals vanliga sparare ruineras eftersom de äger bankobligationer. Det riskerar i sin tur att skapa panik i hela banksystemet.

    En sådan härdsmälta har EU ingen möjlighet att stoppa. Enligt de nya reglerna ska pengar till bankräddningar som en sista utväg kunna hämtas från räddningsfonderna SRF och ESM (vanliga människor dämpar ångest med mat och alkohol, ekonomer hittar på akronymer).

    Taket på dessa fonder är satt till 55 respektive 60 miljarder euro. Euroländernas banker har skulder på 24 000 miljarder euro varav Italien står för 4 000 miljarder.

    Det är bara att göra matten.

    Det som skulle göra systemet säkrare tycks alltså ha gjort det mer osäkert.

    Samma varning kom nyligen i ett tal av Timothy Geithner, 2008 chef för Federal Reserve i New York och senare USA:s finansminister. Han får därmed anses ha viss inblick i ämnet.  

    Tänk er en brandkår som först måste söka anslag hos kommunen varje gång den ska rycka ut. Sannolikheten är stor att en och annan brasa skulle hinna sprida sig. Och om kommunen valde att helt lägga ned brandkåren för att avskräcka alla slarviga trädgårdseldare skulle röken ganska snart ligga tät.

    Ungefär där befinner vi oss i finansvärlden, enligt Timothy Geithner.

    Han konstaterar att kriser tycks följa ett mönster. När de bryter ut är politikerna sena att agera. När krisen blir allvarligare tvingas de gå till parlamenten och be om extra resurser. Åtgärderna får hård kritik, särskilt som ekonomin till en början faller fritt medan banker räddas. Ilskan riktas mot politikerna som lovar ”aldrig mer” och nya lagar stiftas som gör att motsvarande räddning blir svårare att genomföra nästa gång. Och så fortsätter det.  

    Enligt Timothy Geithner är det finansiella systemet i USA visserligen stabilare än för åtta år sedan. Bankerna har mer kapital och omgärdas av nya hårdare regler.

    Men han påpekar samtidigt att det inte räcker för att hejda en stor systemkris som 2008. Öga mot öga med apokalypsen hänger allt på staten och centralbanken.

    En tråkig grej: aldrig någonsin har makthavarnas ammunitionsskåp gapat så tomt. Räntan är redan låg samtidigt som statsskulden är rekordhög, inte bara i USA utan i många stora ekonomier.

    Därför kommer nästa kris bli mer utdragen och orsaka större skador enligt Timothy Geithner, en slutsats han kallar ”mycket oroande”. Det är lätt att hålla med.

    Även den politiska handlingsfriheten är kraftigt beskuren.

    Många av de åtgärder som den amerikanska administrationen vidtog 2008 för att förhindra en katastrof hade inte kunnat göras idag utan att först be kongressen om tillstånd, enligt Timothy Geithner.

    De senaste åren har mycket möda har lagts på nya lagar som påstås minska riskerna i ekonomin. Desto mindre har gjorts åt grundproblemet: att själva kärnan i det finansiella systemet, banker, till sin natur är väldigt riskfyllda samtidigt som de ökat dramatiskt i storlek.

    Tyvärr finns det hos många politiker en ovilja mot att planera för det värsta. Enligt Timothy Geithner beror det på att beslutsfattarna är rädda för att detta i sig kan öka risken för att en kris, ungefär som om det vore brandstationer som orsakar bränder.

    Ingen vet om eller när världen drabbas av ett nytt 2008. Men nästa generation kommer kanske kunna göra följande observation: vägen mot undergången var kantad av goda intentioner. 

    Annons
    Annons
    X

    Italiens premiärminister Matteo Renzi har hotat att avgå ifall folket inte röstar igenom hans förslag att förändra konstitutionen för att få en starkare regering. Det har lett till krisstämning på marknaden.

    Foto: Andrew Medichini/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X