X
Annons
X

Erik Wellander: Nya ord

Läs mer om Streckare från 100 år
Under Strecket: Den forna kontoristen var self-made.
Under Strecket: Den forna kontoristen var self-made. Foto: SvD

Vetenskapens och teknikens snabba utveckling ställer nutidens människor inför ständigt nya problem. Dessa ha även en språklig sida: det gäller att finna lämpliga beteckningar för de nya begrepp som en ny forskningsgren eller en ny teknisk uppfinning för med sig. Radioväsendets utveckling har sålunda krävt en mångfald nya ord, och likaså flygväsendet. Det erforderliga ordmaterialet skaffas dels genom lån, dels genom nybildning. I vårt land har denna vidgning av ordförrådet i stor utsträckning lämnats åt slumpen, vilket ej alltid lett till lyckade resultat.

Ett exempel bland många är ordet aero i Aerotransport, Aeroklubben, a.-b Aero-behör o.d. Det tycks gå över den i främmande språk okunniges förmåga att uttala ljudföljden aero med a+e, såsom den klassiskt bildade gör. Över huvud tycks diftongiskt uttal bereda svenska folket oöverkomliga svårigheter – det heter Agust, Agusta, agusti, attomat, aktion, i stället för August, automat och auktion. I fråga om aero har man bestämt sig för det enklare uttalet äro, vilket återigen stöter den språkligt bildades öra. Den som redigerar språkspalten i denna tidning får knappast i någon fråga så många harmsna protester som när det gäller detta äro: "som om ärotransport hade något med ärofull och ärorik att göra". Här står man sålunda inför den konflikt mellan den språkkunnige och den icke språkkunnige, som upprepar sig i så många olika former: sjafför, musi'ker, psyket, jumpersar o.s.v.

För- en språkman är det svart att inse varför man icke förebyggt denna lätt förutsedda ledsamhet genom att använda det naturliga uttrycket Lufttransport eller gärna Flygtransport.

Ett annat exempel erbjuder den automatiska telefonapparaten, som rätt allmänt blivit kallad petmoj. Inom telegrafverket har man icke varit glad åt denna glättiga men respektlösa beteckning. En dylik var emellertid att befara, då allmänheten icke fått erforderlig ledning för benämnandet av den nya företeelsen. Hade man velat förebygga varje okynnesbenämning, så borde man samtidigt med den nya apparaten ha sänt ut en bruksanvisning med namn på helheten och på de viktigare delarna, främst den nya sifferratten.

Annons
X

Exemplen skulle utan svårighet kunna mångfaldigas. Försvaret har stått och står inför en väldig rad av namngivningsfrågor, den kemiska industrien likaså. Vårt språk är i behov av en förnyelse, som skulle kräva en Örsteds frimodighet och uppslagsrikedom.

Med flygets ökade användning för postbefordran har följt ett allt tydligare känt behov av ett enkelt och klart uttryck för den befordran som sker till lands och till sjöss i motsats till den som sker i luften. I olika språk har man slagit in på olika vägar när det gällt att uttrycka denna tanke. På franska talar man om acheminement, transport etc. par vois terrestres och på engelska om surface transport o.s.v. Ett kort motsvarande uttryck på svenska har ej funnits, och denna brist har länge känts besvärande.

En inom poststyrelsen utarbetad promemoria i ämnet ger en utmärkt bild av de problem som det här rör sig om:

"Svenska postverket talar om vanlig befordran till skillnad från flygbefordran, om terrestra befordringsmedel och om jordbundna befordringsmedel. Intet av dessa uttryck är bra. Vanliga befordringsmedel är ohanterligt och blir oriktigt i den mån flyget övergår till att bli ett ordinärt transportmedel i postens tjänst. Förbindelserna med terrestra äro icke lämpliga, dels därför att uttrycket icke är svenskt, dels därför att det icke kan användas i singular form och dels därför att det är tungt. Över huvud måste det anses olämpligt att använda ett uttryck bestående av flera ord i ett språk som det svenska, som så utomordentligt väl lämpar sig för att uttrycka begrepp med endast ett ord. Vad som nu sagts gäller även om uttrycket jordbundna befordringsmedel etc. Beträffande utryck av sistnämnda slag är även att märka, att de åtminstone utanför fackkretsar få en närmast löjlig klang, därför att ordet jordbunden väl tidigare knappast använts annat än i bildlig betydelse. (Den enda konkreta användning av ordet jordbunden som förekommer i Svenska akademiens ordbok är i ungefär samma betydelse som jordfast – sten o.d.) Dessutom är uttrycket väl knappast fullt korrekt. Flyget är givetvis också jordbundet, om man icke skall taga jord i dess inskränktaste betydelse. I detta senare fall synes uttrycket böra utesluta icke blott luft- utan även vattenvägarna.

Problemet kan synas bagatellartat, men är det i själva verket icke. Var och en som i skrivelser eller vid utarbetandet av cirkulär, taxepublikationer, reklamtryck o.s.v. haft att taga ställning till det, vet vilka besvärligheter det kan vålla. Hur man än lanserar de hittills använda svenska uttrycken, torde de aldrig komma att bliva allmänt gångbart språkligt mynt. Om man tänker på att finna något annat bättre uttryck, stannar man först för den anglosaxiska beteckningen surface transport. En bokstavlig översättning därav vore logiskt sett det bästa. Frågan är emellertid om ej ett uttryck som yttransport verkar alltför främmande för svenskt språksinne för att det skall ha utsikter att slå igenom inom överskådlig tid. Det för svenska öron bästa uttrycket synes i stället kunna vara marktransport. Klart är att mark direkt för tanken på fasta landet och att det språkligt icke för närvarande omfattar vattenvägarna. Inga andra konstruktioner av samma korthet och smidighet synas språkligt sett vara så användbara. Närmast skulle eljest uttryck som yttransport kunna tänkas.

På detta område torde postverket icke böra tillskapa något ensamt inom verket använt uttryck utan det synes vara lämpligt att denna benämningsfråga avgjordes i samråd mellan postverket, flygbolagen, Statens järnvägar och ledande rederiföretag. Vilket uttryck som än väljes har naturligtvis utsikter att förr eller senare slå igenom, om alla de organ, som i första hand ha att röra sig med begreppet, konsekvent använda ett och samma uttryck. Det viktigaste måste anses vara, att det är bekvämt och smidigt och att det från början icke alltför mycket stöter det svenska språkörat."

Situationen är typisk, och promemorian anger med mönstergill klarhet problemläget. Så ligger frågan i hundratals fall. För ett nytt begrepp, som på främmande språk fått skilda uttryck, måste även på svenska skapas en lämplig term. Den enklaste utvägen är att övertaga en främmande term, i detta fall närmast det engelska surface transport – till de i promemorian anförda fullt övertygande skälen mot termerna med terrestra kan ju läggas, att detta ord icke heller till betydelsen är särdeles lämpligt. Men med surface får den icke språkkunnige samma bekymmer som med refuge och så många liknande ord: ser han det skrivet eller tryckt för sig, så vet han ej hur det skall uttalas, och hör han det uttalat, så vet han ej hur det skall återges i skrift. Det kan icke anses taktfullt att alldeles i onödan försätta huvudmassan av det svenska folket i ett sådant bryderi.

Uttrycket marktransport är i och för sig bra, det ansluter sig nära till redan brukliga uttryck, såsom marktrupper, markorganisation, som just avse motsättningen mot luftburna trupper o.d., men bestämningen mark- har liksom de även ifrågasatta jord- och -land den svagheten, att de så bestämt föra tanken på fasta landet i motsats till sjön, och här skulle bestämningen avse både land och sjö i motsats till luften. Under sådana förhållanden synes det vara skäl att i första rummet tänka på den direkta översättningen av surface transport, alltså det även föreslagna yttransport, en transport som icke sker i luften utan på jordens yta.

Var och en som mera ingående sysslat med frågor av detta slag förstår väl de betänkligheter, som inom postverket rests mot uttrycket yttransport, och än bättre känner han de invändningar, som från allmänheten komma att riktas mot nyheten. Dessa invändningar riktas nämligen mot varje svensk nybildning och bero rätt och slätt på ovana vid nyheter av detta slag. För några år sedan pågick i pressen en ganska livlig diskussion om ordet refuge och om dess lämplighet i svenskan. Många ersättningsord föreslogos: gatuö, gatupall, spårvägsvänta och mycket annat, men de som anse svenskans utveckling avslutad funno alltid skäl till invändningar: en refuge är ingen ö, refuger finnas icke blott på gator utan även vid vägar o.s.v. i oändlighet. Betecknande är, att man i sin iver att finna på invändningar alldeles glömmer bort vad det är fråga om. Meningen är ju icke att åstadkomma en beskrivning eller en definition av föremålet utan ett namn på det. Det ideal som föresvävar kritikerna tyckes vara kemiens eller farmakopéns nomenklatur med beteckningar av typen dimetylaminofenyldimetylpyrazolon, som klart och tydligt säga den invigde allt om ämnets sammansättning, vilket ju icke framgår av det mera namnlika pyramidon. Men ett levande språk består icke av dylika beskrivningar utan av namn på saker och ting. Det betecknande för dessa namn är just att de icke betyda annat än saken. En ö är en ö, en gas är en gas och ingenting annat. I ordet ö finns numera ingenting som anger att det avser ett av vatten kringflutet stycke land, och just därför är ordet så ändamålsenligt. När den nederländske alkemisten J.B. van Helmont kallade en viss dunst eller fläkt (halitus) för gas, så skedde det med den motiveringen, att ordet, med bokstaven g på holländskt sätt uttalad med ach-ljud, icke mycket skilde sig från de gamles chaos. Det var en klok namngivning. Den godtyckligt valda beteckningen gas har i det följande visat sig vida bättre än en kanske femledad sammansättning, som givit en fullständig beskrivning av ifrågavarande gas.

Gäller det att vinna allmänhetens välvilja för en ny benämning, så kan det vara nödvändigt att i viss mån offra åt fördomar av skilda slag. Detta är särskilt fallet när fråga är om reklam, försäljning o.d., då namngivaren måste ta hänsyn till kundkretsens smak. Men myndigheter med makt att bestämma ha möjlighet att gå fram efter rent rationella riktlinjer. Om vederbörande myndigheter besluta sig för att för refuge införa ordet pall, så är det sedan en pall, och inom ett år är ordet lika självklart som beteckning för ifrågavarande föremål som ö eller gas eller vilket annat vanligt ord som helst.

Denna utveckling skulle gå på alldeles samma sätt, om man i stället i anslutning till en sjöterm bestämde sig för ordet trall eller i anslutning till ordet bergknall valde uttrycket knall. Den värsta fienden till en ändamålsenlig ordbildning är i själva verket den stora tvekan, som faller över namngivaren vid tanken på den stundande diskussionen i tidningarna, på kåsörernas roligheter och revyförfattarnas verser. En dylik tvekan bör dock icke få hindra praktiska åtgärder.

En praktisk åtgärd var det, när det främmande ordet automobil för ett fyrtiotal år sedan ersattes med bil. För den som icke ville behålla det besvärliga fyrstaviga ordet automobil öppnade sig då flera möjligheter. En sådan var att översätta ordet led för led med självrörare l. d. En annan var att återge innebörden mera fritt och exempelvis efter tyskt mönster bilda ordet kraftvagn. En tredje möjlighet var att korta av automobil, antingen efter mönstret foto till auto, såsom skett t.ex. i tyskan, eller efter mönstret bus till bil. Denna sista form föreslogs i en av den danska tidningen Politiken föranstaltad tävlan och slog snabbt igenom ej blott i Danmark utan även i Sverige.

Därmed är icke sagt, att alla de andra möjligheterna voro dåliga. Mot förkortning till auto måste invändas, dels att svenskarna som förut nämnts ha svårt för diftongen au, dels att ordtypen med den slutande vokalen o, icke är hemma i svenskan. Men kraftvagn var en mycket rimlig utväg. Man kan invända, att ordet är onödigt klumpigt, men den invändningen väger icke tungt. I valet mellan kraftvagn och bil är bil överlägset, men i valet mellan automobil och kraftvagn är kraftvagn dock det bättre ordet. Utvecklingen stannar för övrigt icke vid ett ord som kraftvagn. Det är endast i början som man känner behov av den särskiljande bestämningen: många minnas väl ännu hur noga det i begynnelsen var med aeroplan, biplan, monoplan och åtskilliga andra -plan. Men snart vande man sig vid att nyttja det enkla ordet plan och där äro vi nu. På samma sätt hade det snart gått med kraftvagn, behovet av särskiljande bestämning hade snart försvunnit, och då hade vi haft precis det vagn som vi nu på en annan väg kommit fram till – i själva verket är vagn numera ett mycket vanligt ord för bil. Sannolikt är detta vagn en översättning av car.

Det är riktigt, att yttransport i första ögonblicket verkar främmande för ett svenskt öra, men det är ingen avgörande invändning. Även begreppet är ju nytt. Yttransport motsvarar ordagrant det engelska surface transport, det ger ett enkelt och klart uttryck åt vad som menas, det är kort och det är svenskt. Så många företräden har intet konkurrerande uttryck.

Annons
X
Annons
X

Under Strecket: Den forna kontoristen var self-made.

Foto: SvD Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X