Torgny Nordin:Därför är svenska poeter så förtjusta i kråkor

Poeter har alltid älskat att dikta om fåglar, dock inte sällan utan att veta vad de skriver om; exempelvis händer det att de ute i naturen stöter på snöripan – en maträtt och inget annat. I ”Fåglar i svensk poesi” går Sten Hidal på fågelskådning litteraturhistoriens ornitologiska undersektion.

Under strecket
Publicerad
Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi.

Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi.

Foto: J Wiklund/ Scandinav 
Storspov på skånsk äng.

Storspov på skånsk äng.

Foto: Brutus Östling/IBL
Olof Thunman-staty i Knivsta.

Olof Thunman-staty i Knivsta.

Foto: André Maslennikov/IBL
”Förachta ey then brokota Kråkan”, skaldade Johan Stiernhöök (1596–1675).

”Förachta ey then brokota Kråkan”, skaldade Johan Stiernhöök (1596–1675).

Annons

För poeten Robert Burns intar storspoven en särställning. Den hejdar oss i steget och får själen att lyfta – likt spovens egna vemodiga drillar. Inte bara i Burns Skottland, utan runtom i norra halvklotets nordligaste trakter har författare, schamaner och poeter inspirerats av storspovens – eller dess nära släktingars – joddlande visor, ­livsbejakande rop och ödsliga flöjtningar. Osentimentalt drar spovar förbi i tidiga anglo­saxiska elegier och långt senare utbrister den egensinnige Edward Grey, brittisk utrikesminister under första världskriget och tillika hängiven spoventusiast: ”Av alla fågelsånger och fågelljud finns det inga jag tycker bättre om än storspovens ­vårtoner. Tonerna låta icke lidelsefulla: de antyda frid, vila, glädje och en försäkran om förfluten, närvarande och kommande lycka.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons