X
Annons
X

Torgny Nordin: Därför är svenska poeter så förtjusta i kråkor

Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi.
Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi. Foto: J Wiklund/ Scandinav 

För poeten Robert Burns intar storspoven en särställning. Den hejdar oss i steget och får själen att lyfta – likt spovens egna vemodiga drillar. Inte bara i Burns Skottland, utan runtom i norra halvklotets nordligaste trakter har författare, schamaner och poeter inspirerats av storspovens – eller dess nära släktingars – joddlande visor, ­livsbejakande rop och ödsliga flöjtningar. Osentimentalt drar spovar förbi i tidiga anglo­saxiska elegier och långt senare utbrister den egensinnige Edward Grey, brittisk utrikesminister under första världskriget och tillika hängiven spoventusiast: "Av alla fågelsånger och fågelljud finns det inga jag tycker bättre om än storspovens ­vårtoner. Tonerna låta icke lidelsefulla: de antyda frid, vila, glädje och en försäkran om förfluten, närvarande och kommande lycka."

Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi.

Foto: J Wiklund/ Scandinav  Bild 1 av 4

Storspov på skånsk äng.

Foto: Brutus Östling/IBL Bild 2 av 4

Olof Thunman-staty i Knivsta.

Foto: André Maslennikov/IBL Bild 3 av 4

”Förachta ey then brokota Kråkan”, skaldade Johan Stiernhöök (1596–1675).

Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X