Annons

Stig Strömholm:Därför är franskan inte ett barbariskt språk

Joachim de Bellay (1522–60).
Joachim de Bellay (1522–60). Foto: Alamy

I mitten av 1500-talet, när latinet och grekiskan ansågs vara de mest högstående språken av alla, författades en stridsskrift till försvar för franskan. Författaren, Joachim de Bellay, ansåg att det var dags att vårda de egna språkliga resurserna.

Under strecket
Publicerad

Georg Stiernhielm gav år 1668 ut sina samlade dikter under titeln ”Musae Suethizantes”, till vilken han, ”med välgrundad självkänsla” säger Sven Delblanc (i ”Den svenska litteraturen”, 1987), lade en undertitel: ”Thet är Sång-gudinnor nu först lärande dichta och spela på swenska.” Om ”den svenska skaldekonstens fader”, som Stiernhielm med tiden skulle komma att kallas, således framträdde med stolta anspråk för egen räkning talar undertiteln ett betydligt mer blygsamt språk på den svenska vitterhetens vägnar. 

Även den hållningen måste anses välgrundad. 1668 hade Molières ”Den girige” premiär i Paris, och året därpå spelades Racines ”Andromaque”. De svenske var onekligen sent ute. Helt sånglöst var landet inte. Vad som saknades var en litteratur som höll måttet inför de stränga mätskalor som renässansens humanister hade infört ett drygt århundrade tidigare, när de ställde de med entusiasm nyupptäckta grekiska och latinska litteraturerna mot vad det senmedeltida Europa förmådde uppvisa. Det var dessa nya skalor som Stiernhielm var beredd att låta sig mätas med.

Annons
Annons
Annons