Dante AnarcaDante utan helveteskretsar

Sakari Oramo dirigerar ”Dante Anarca” i Stockholms konserthus. Konserten ges även den 11 mars.
Sakari Oramo dirigerar ”Dante Anarca” i Stockholms konserthus. Konserten ges även den 11 mars. Foto: Jan-Olav Wedin

Arton år efter uruppförandet framförs nu Anders Eliassons oratorium ”Dante Anarca” igen. Trots alla kvaliteter blir upplevelsen inte omvälvande, skriver Erik Wallrup, som saknar Dantes helveteskretsar.

Under strecket
Publicerad
Annons

Anders Eliasson var inte mycket för opera. Visst, en kyrkoopera och ett monodrama blev det, men redan detta visar att han inte stod ut med spektakel. Istället blev kantaten, oratoriet hans stora form: först ”Canto del vagabondo” (1979), så ”Dante Anarca” (1998) och till sist ”Quo vadis” (2008). Det låter kanske dammigt med oratorier, men egentligen är det en genre där ord och musik kan ingå en legering utan kompromisser. Minns också att det mest diaboliska verket i Thomas Manns ”Doktor Faustus” är ett oratorium.

Att det skulle dröja arton år efter uruppförandet av ”Dante Anarca” innan verket nu framförs igen har nog att göra med den stora apparat som oratorier för med sig: här fyra solister, kör och orkester. En och en halv timme musik. Men säkert också med att det moderna oratoriet är spelplatsen för kompromisslös ambition, medan exempelvis Haydns oratorier var populärt anlagda.

Annons
Annons
Annons