X
Annons
X
Krönika

Lisa Holm: Danskar och svenskar förstår varandra allt sämre

Uppdaterad
Publicerad

Enligt Hjalmar Söderberg är ett grannspråk ”ett språk, som man förstår tillräckligt för att missförstå”, och jag gissar att han främst tänkte på danskan eftersom han bodde en tredjedel av sitt liv i Köpenhamn. Men sedan hans tid har mycket hänt. Det hävdas ibland att köpenhamnskan är det storstadsspråk i världen som har genomgått den mest radikala uttalsförändringen under 1900-talets andra halva. Jag kan inte bedöma om det är sant, eftersom jag inte känner till så många av världens storstadsspråk, men det är sant att den danska uttalsutvecklingen, som började ge sig iväg från de övriga nordiska språken redan under medeltiden, har varit galopperande under senare år.

**Den moderna danskan **kan beskrivas som ”lågartikulerad”. I många ord läggs den tydliga artikulationen på ordets första stavelse, sen försvinner resten i något som för ett otränat öra framstår som ett mummel. Svenskarna säger kaka och gata och duva med två distinkta stavelser, danskarna säger ungefär ”kääe”, ”gääe” och ”dooe”. För att fonetiskt beskriva den senare delen av ordet kan man inte tala om en stavelse, i stället får man mäta längden på de olika vokalljuden. En annan faktor som spelar in är satsintonationen. Medan svenskan, och i ännu högre grad norskan, har en intonation med stora skillnader mellan olika delar av en satsen, är danskan mycket jämnare. Den har ofta en stillsamt fallande intonation från en ganska låg utgångsposition. Sammantaget har danskan färre påfallande uttalsdistinktioner än svenskan; danskarna själva hör dem, men vi gör det inte.
Detta gör att muntlig danska knappast är ett språk som en svensk förstår utan träning.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X