Annons

Dansen har huvudrollen

Darren Aronofskys omsusade balett-thriller Black swan visas på Göteborgs filmfestival. Genom dans kan filmer förmedla allt från besatthet och förtryck till frigörelse och ren lycka. SvD:s filmredaktör Jeanette Gentele dyker ned i en filmhistoria full av tåspets, stepp, showdans, disco och breakdans.

Uppdaterad
Publicerad

Dans lånar sig till allt, från att beskriva besatthet till frigörelse, från stenhård disciplin till lycksaligt gränsöverskridande. Black swan är den senaste i raden av filmer som låter dansen uttrycka motsatta inre känslor.

Det är naturligtvis genialt att göra en thriller med utgångspunkt från baletten Svansjön med sin dubbla och dubbeltydiga huvudperson. Där finns den goda svanprinsessan Odette som prins Siegfrid hittar vid en sjö där hon hålls fången av en trollkarl. Och så finns där trollkarlens dotter: den svarta svanprinsessan Odile. Listigt byter trollkarlen ut den goda mot den onda och prinsen gifter sig med fel flicka. Eller är det samma? Här finns rum för tolkningar. Natalie Portman ger allt hon har i rollen som karriärbesatt premiärdansös och Vincent Cassel som den skoningslöse koreografen som spelar ut sina dansare mot varandra. Vi befinner oss i en värld helt innesluten i sig själv, där kampen för individuell framgång får fatala konsekvenser.

Natalie Portman i Black swan.

Foto: FLOX FILM Bild 1 av 10

Ur Fame

Bild 2 av 10

Ur Billy Elliot

Bild 3 av 10

Ur Singin' in the rain

Bild 4 av 10

Ur Dirty dancing

Bild 5 av 10

Ur Mao's last dancer

Bild 6 av 10

John Travolta i Saturday night fever.

Bild 7 av 10

Ur Strictly Ballroom.

Bild 8 av 10

Ur Save the last dance

Bild 9 av 10

Ur Saturday night fever

Bild 10 av 10
Annons
Annons
Annons