Dansant möte med döden berör

RECENSION "Anden, Döden och Tulpanen" är en allåldersbok, riktad lika mycket till de vuxna som till barnen. Wolf Erlbruch ställer engagerande existentiella frågor.

Detalj ur ”Anden, Döden och Tulpanen”.
Detalj ur ”Anden, Döden och Tulpanen”. Foto: Lindskog förlag

Anden, Döden och Tulpanen

Författare
Genre
Barnbok
Förlag
29 s. Lindskog förlag

Övers: Lennart Lindskog

Ett minidrama om döden utspelas i Wolf Erlbruchs bilderbok "Anden, Döden och Tulpanen". Den tyske författaren och illustratören är flerfaldigt prisbelönad, bland annat fick han HC Andersen-medaljen 2006. I Sverige har han kommit ut med sex bilderböcker, alla originella, grafiskt genomarbetade och präglade av sparsmakad elegans både bild- och textmässigt.

Döden är ett tema som ofta tas upp i Erlbruchs böcker. I sin strävan att vidga barnbokens gränser väljer han gärna vuxentillvända ämnen, och "Anden, Döden och Tulpanen" är en allåldersbok, riktad lika mycket till de vuxna som till barnen.

Döden i rutig rock, ett kranium med stora tomma ögonhålor och en mörklila tulpan i handen har länge följt Anden i spåren. Nu blir Anden varse vem hon haft i hälarna, och en dialog mellan Döden och Anden inleds. Den sker inte bara med ord utan lika mycket med hjälp av minspel och kroppsspråk. Dödens sätt att luta huvudet avslöjar hans känslor, och Andens förskräckelse blir tydlig när hon sträcker sin långa hals, blundar eller stint tittar Döden i ögonen.

De två aktörerna uppträder som på en teaterscen, där de rör sig mot en vit bakgrund utan någon preciserad miljö. Allt ljus är riktat på dem, och inga störande detaljer splittrar uppmärksamheten. Anden har många frågor om vad som händer när man dör. En oro och osäkerhet ligger tätt under ytan i samvaron med Döden.

Erlbruch använder en begränsad färgskala i ett rytmiskt bildberättande, där Dödens och Andens olika positioner blir som rörelser i ett dansschema. Relationen mellan dem blir alltmer jämlik och vänskaplig. De klättar i träd eller går ner till dammen, där Döden tycker att det är alltför fuktigt. Anden får värma Döden genom att breda ut sina vingar över hans kropp.

En kväll drar en kall vind genom Andens fjädrar, och Döden tittar sorgset på hennes stela kropp. Han sörjer sitt offer. Slutscenen är magnifik. Döden med händerna på ryggen betraktar liten och övergiven den breda floden som nyss fört bort Anden.

Erlbruch ställer i denna storslagna bilderbok existentiella frågor på ett sätt som berör och engagerar.

Läs även

Detalj ur ”Anden, Döden och Tulpanen”.

Foto: Lindskog förlag Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X