Annons

In tuneDans som surfar långsamt i ett mentalt brus

Linnéa Martinsson i ”In tune”.
Linnéa Martinsson i ”In tune”. Foto: Jens Sethzman

Flummigt och lite vackert. I ”In tune” prövar fem dansare att tolka uppkoppling som något nästan andligt – en förmåga att lyssna till och surfa i ett ohörbart brus.

Publicerad

Det är något slags mystisk seans som pågår i Welds källare. Fast en rätt splittrad sådan. De få gånger några av de fem gestalterna på scen samlas är det vid en kvadrat som påminner om en skarpt lysande läsplatta – som de nästan uppslukas av. Annars tycks individerna mest inneslutna i sig själva och påverkade av toner, röster, klockor och dova ekon som hörs i Félicia Atkinsons suveränt suggestiva ljudbild och som accentueras av Jens Sethzmans disiga, lätt störiga ljus. Det skiftar till giftgult och grönt, blixtrar i blått eller sköljer över rummet som en violett våg. På den råa väggen syns vaga skuggor och kvardröjande projektioner från en livekamera.

Man kan tolka ”In tune” som en både dystopisk och utopisk tillståndsbeskrivning, en värld genomkorsad av osynliga trådar och signaler som vi hela tiden omedvetet eller medvetet förhåller oss till. Det finns en skörhet och styrka i bilden av vår existens som konstant utplåning och återklang. Dansarna verkar sväva fast de kravlar på golvet eller dras mot periferin. Händerna är membran. Några grenar och stenar är konkreta hållpunkter, minne av natur, i en sfärisk koreografi som förefaller född i stunden. Ibland är det som att se den gamla 70-talsgruppen Vindhäxor, fast utan vind.

Ensemblen i ”In tune”.

Foto: Jens Sethzman Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons