Annons

Jonas Andersson:Dåliga nyheters humoristiska budbärare

Ingen hade haft en lyckligare barndom än han själv, hävdade EM Cioran. Men flytten från barndomsbyn innebar att han fördrevs ur paradiset till en livslång existentiell exil. En ny biografi skildrar den rumänske författaren vars svartsyn ofta var förtvivlat rolig.

Publicerad

Vintern 1943–44 samlas intellektuella kring Jean-Paul Sartre på det berömda Café de Flore vid Boulevard Saint-Germain-des-Prés i Paris. Bland de närvarande finns en ung man, som placerat sig vid bordet bredvid Sartres. Till skillnad från den piprökande celebriteten kedjeröker han billiga Gauloises, och han tilltalar inte mästaren med ett enda ord. Den unge mannen kommer dit varje dag, och sitter där från morgon till kväll. Närhelst Simone de Beauvoir, som också är på plats, tar fram en cigarett, reser han sig upp, böjer sig fram och tänder den åt henne. Hon ger honom en nick som tack, och han nickar respektfullt tillbaka. Några ord utväxlas inte.

Den unge mannen är en rumänsk doktorand, som sedan 1937 befinner sig i Paris på ett stipendium. Men han har ännu inte skrivit en rad på sin avhandling, och han ska inte komma att göra det heller. Hans namn är Emil Cioran. Vid tidpunkten är han en välkänd och kontroversiell författare till fem böcker och ett stort antal artiklar – i Rumänien. I Paris är han ännu ingenting, bara en anonym östeuropé i exil. Men sommaren därpå ska han fatta beslutet att ge upp sitt modersmål och fortsättningsvis skriva uteslutande på franska, ett beslut som radikalt ska komma att ändra hans ställning i Frankrike där, som han skriver i ett brev hem till sina föräldrar, ”prestige är allt”.

Annons
Annons
Annons