Dalbello sjunger bortom klichéer

Nöje har bett några skribenter att leta fram gamla album och filmer. Favoriter ur den egna samlingen som orättvist kommit bort i det gigantiska utbudet av musik och rörliga bilder. Först ut är Tony Lundman som aldrig slutat förundras över Dalbellos 20 år gamla album Whomanfoursays.

Under strecket
Publicerad
Annons

Först tonårig discoprinsessa av något slag. Ett par, tre skivor som Lisa Dal Bello. Därefter: förnamnet bort, ett mellanslag bort. Voilà: Dalbello. Men den lilla förvandlingen inför Whomanfoursays, som kom för precis 20 år sedan, innebar mycket mer än en justering av artistnamnet. Hon var då bara 24 år och hade visserligen skrivit material själv redan tidigare, men utan kontroll över slutresultatet. Nu var det på riktigt.

Dalbello hade brutit med det gamla skivbolaget och vänt sig inåt efter alternativ hon kunde stå för. Demoband letade sig snart ut och nådde före detta David Bowie-gitarristen Mick Ronson. Ronson ville hjälpa henne, och på hans initiativ skulle man lägga sig nära de ganska råa och egensinniga visionerna som funnits på demon. De gick in i en studio i Dalbellos hemstad Toronto. En tekniker, trummaskiner, piano, gitarr, bas samt några synthar. Konvolutbaksidan säger lakoniskt: Produced by Mick Ronson + Dalbello. Musicians: Ronson + Dalbello.
Det är en enkel, ganska torr produktion med avancerad musik; infallsrik och alldeles egen, med många udda lösningar i en inspirerad studiolek. Dalbello sjöng genom en gitarrföstärkare. Jag ramlade över Whomanfoursays något år efter att den kommit ut. Lyssnade sedan på den oavbrutet i flera år. Visst, det är inget ovanligt med ett maniskt förhållande till viss musik när man är i tonåren. Säkert blev jag också förälskad i henne. Men att kunna komma tillbaka till skivan och utan nostalgiskt tunnelseende bli så övermannad som jag fortfarande blir, är förstås unikt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons