Recension

SalomeDalaymans Salome en prinsessa att dö för

Under strecket
Publicerad
Annons

Göran Järvefelts 80-talskitschiga tappning av Richard Strauss opera, med sina tveksamma judekarikatyrer och blåsminkade slavar, är delvis ett så pålitligt inslag i Operans repertoar därför att den bygger upp en prinsessbild som smickrar de flesta divor, inklusive Katarina Dalayman.

Hon skimrar där hon sitter och bidar sin tid, den labila tonåringen vars styvfar låtit avrätta hennes far - hans egen bror - och äktat hennes mor. En kvinnlig Hamlet, som ser en frälsare farligt lik sin döde far i den fängslade Johannes Döparen.
Och hennes opulenta sopran är klar som månen, och ändå mättad av fukt och dunkel - en röst så vacker att man kan dö för den. Det gör Salome än mer gripande att se Dalayman halta över scenen, övervinnande generalrepetitionens skada. För vokalt är hon en cirkusprinsessa, med Hovkapellet som skyddsnät.
Touche gavs till maestro Leif Segerstam, men det är också en triumf för regiassistenten Irene Frykholm att uppsättningen fortsätter att leva efter Järvefelts bortgång.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons