Eva Eriksson:Dagsaktuell debatt om spanska sjukans tre vågor

Rubrikerna om spanska sjukan klingar bekant. 
Rubrikerna om spanska sjukan klingar bekant.  Foto: SvD:s arkiv

Mot bakgrund av de många olikheterna mellan spanska sjukan och covid-19 är likheterna desto mer slående. Mest gripande är ändå de enskilda livsödena, konstaterar Eva Eriksson efter att ha följt SvD:s rapportering om pandemin 1918–1919.

Under strecket
Publicerad
Annons

Om man studerar spanska sjukans härjningar genom tidningsarkiven är det mycket som stämmer väl in i dagens situation. Men konsekvenserna skiljer sig däremot avsevärt, framför allt för att epidemin då drabbade ett redan hårt ansträngt land, med utbredd fattigdom, undernäring och andra påfrestningar av det pågående världskriget. Otaliga familjer levde sammanpackade i små utrymmen med dåliga hygieniska förhållanden, såväl i städer som på landsbygden. Och det var de unga som dog. Jag har här följt Svenska Dagbladets rapportering om epidemin under 1918 och 1919. 

Sommaren 1918 börjar den nya sjukdomen spridas över landet på ett sätt som inger alltmer oro. Värre än koleran, befaras det. Den 31 juli är spanska sjukan definitivt etablerad i Stockholm uppger SvD, som intervjuar sundhetsinspektören dr Backlund. Han framhåller att det är i kaserner, telefonstationer och andra platser där många människor är samlade inom ett strängt begränsat område som epidemin härjar värst. Detta var något som skulle upprepas gång på gång under resten av året, då många rapporter vittnar om hundratals sängliggande inom olika regementen i landet. När de som inte var sjuka skickades hem kunde de i sin tur förorsaka utbrott i sina hemorter.

Annons
Annons
Annons