Annons

Per Gudmundson:Dags för MP att lämna Fridolin också

En extraordinär talang – men inte vad MP behöver mer av.
En extraordinär talang – men inte vad MP behöver mer av. Foto: Lars Pehrson
Under strecket
Publicerad

Vi skrev inte tv-historia den där våren för drygt femton år sedan, det ska gudarna veta. Men det är alltid en ynnest att få möta människor som funnit sitt rätta element. Kollegor som inte bara är bra på sitt hantverk utan nästan verkar vara födda för sin funktion.

Att vara programledare i tv är till exempel inte bara att ställa frågor och vänta på svar. Det är lika mycket ett jongleringsnummer på cirkus. Det är som att balansera på en rörlig scen, där även publiken ständigt byter plats, och välkomna åskådarna in att delta i ett svårstyrt samtal. Det kräver uppmärksamhet, spatial förmåga, karisma, språk och en kombination av allmänbildning och spetskompetens. Vi hade förmånen att få Peter Jihde som programledare. Ett fenomen. Intuitivt vet han vilken kamera som gäller, vilken gäst som reagerar intressant, hur han ska fälla en avväpnande kommentar. Som fisken i akvariet.

Ett av programmen vi gjorde 2002 skulle handla om bristen på unga i politiken. Jag hade uppdraget att ringa in rätt gäster.

Det är möjligt att jag minns fel, men jag har för mig att jag kom fram till en mobiltelefon, att Gustav Fridolin svarade, men innan jag hade presenterat mig bad han mig hänga kvar i luren en stund, medan han fixade en grej. Och så hörde jag ”Sjungom studentens lyckliga dag”, jubel, mössor i luften, innan Fridolin kom tillbaka.

Annons
Annons

Här hade vi alltså en kille som inte ens på skoltrappan, på examensdagen, mitt under studentsången, avböjde ett samtal. Och när jag väl hade presenterat mitt ärende svarade han: ”Jag undrade varför ni inte hade ringt tidigare”. För honom var det självklart. Han var politikens framtid. Om Sveriges Television gjorde ett program om unga i politiken skulle han bli uppringd.

Svenska Dagbladets ledarsida har på goda grunder varit motståndare till i princip varje politiskt steg som han har tagit under åren. Så kommer det troligen också att förbli i hans fortsatta gärning. Men när Gustav Fridolin nu meddelar att han inte kandiderar till omval efter åtta år som språkrör för Miljöpartiet är det en remarkabel karriär som avslutas. Eller snarare får ett nytt kapitel. Ingen kan lura mig att han skulle försvinna ur politiken.

Han blev ungdomsförbundsordförande vid 16, riksdagsman vid 19, partiledare vid 28 och statsråd vid 31 års ålder. De politiska partierna odlar fram broilers i en aldrig sinande ström. Men detta är något annat. En sällsynt begåvning. En talang.

Man kan bara önska lycka till.

Det är också bra för Miljöpartiet att Fridolin slutar. Partiets framtid ligger knappast i att vara en karismatisk väckelserörelse för allmänt ungdomligt engagemang. De tekniska framstegen gör de gröna frågorna konkreta. Det handlar inte om global rättvisa, utan om energieffektivisering, logistiklösningar och återvinning.

Partiet behöver inte en pastor, utan en ingenjör.

Var får MP bäst utväxling för sin politik just nu? Jag skulle säga Stockholm. Här har partiet, trots att det tappat nästan hälften av väljarna i senaste valet, lyckats förverkliga nära nog kompletta valprogram i både kommun och landsting. Valets stora förlorare – men ändå störst avtryck på marken. Här har partiet på riksnivå något att hämta.

Miljöpartiet bör i detta läge inte huvudsakligen fråga sig hur man ska få in fler unga i politiken, eller öka engagemanget i någon abstrakt kamp mot orättvisan. Det är sådant som SVT gör för att göra politiken tv-mässig. Eller i alla fall gjorde 2002, när Gustav Fridolin var framtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons