Annons
X
Annons
X
Musik
Krönika

Sara-Märta Höglund: Dags för en ny våg av ledsna vuxna män

Musikveckan med SvD
Jimmy Eat World hade ett kommersiellt genomslag i början av 2000-talet med albumet ”Bleed American”. I dag är bandmedlemmarna i 40-årsåldern, men gruppen släpper fortfarande skivor. Senaste albumet ”Integrity Blues” släpptes i oktober 2016.
Jimmy Eat World hade ett kommersiellt genomslag i början av 2000-talet med albumet ”Bleed American”. I dag är bandmedlemmarna i 40-årsåldern, men gruppen släpper fortfarande skivor. Senaste albumet ”Integrity Blues” släpptes i oktober 2016. Foto: Matt Thorpe

Jag vet inte om du minns sammandrabbningarna vid Sergels torg sommaren 2011, då ett stort antal så kallade beliebers intog torget för att manifestera sin kärlek till Justin Bieber samt uttrycka sin önskan om att popidolen skulle komma till Sverige. Några av de få emo-kids som vanligtvis uppehåller sig på platsen svarade då med ett ”hata Bieber”, varpå fullt verbalt krig utbröt. Enligt osäkra källor på forumet emocore.se ska en belieber också ha mosat sönder en stereoanläggning. Polis anländer till Plattan och tvingar isär de två grupperna. Men hade det här utspelat sig 2017 hade kanske, kanske emogruppen varit i majoritet – och bestått av 30-plussare.

Emo är en förkortning för ”emotive hardcore” och scenen såg sin kommersiella peak under 00-talets första hälft, med band som Jimmy Eat World, Taking Back Sunday, Last Days of April och My Chemical Romance. Lite förenklat handlar det om att vråla ut sin tonårsangst – bakom svarta och perfekt skulpterade snedluggar – till furiöst trumkomp och råsnabba riff.

Och med en blick i backspegeln vilar ett lätt löjeväckande skimmer kring genren. Sistnämnda förklaras till viss del av Jia Tolentino i hennes djupt intressanta text ”The rise of emo nostalgia”, publicerad i The New Yorker. Hon beskriver scenen som ett svettigt, nästan uteslutande manligt, musikaliskt ekosystem – där de mest allmängiltiga känslor får blomma ut och bli till drama på liv och död. Tolentino menar att de starka känslorna utgjorde själva lockelsen och att det per automatik talade till en ung publik. Att göra sig lustig över tonårskultur är väldigt enkelt.

Annons
X
Publik när Henrik Berggren spelar på Hultsfredsfestivalen 2006. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Bandet Broder Daniel kan knappast beskyllas för att ha spelat hardcore, men få svenska akter är så starkt förknippade med utrycket ”emo”

Tematiken och det expressiva soundet var alltså en garant för att de som tilltalades befann sig i ungefär samma åldersspann, enligt Tolentino. Hon ser nu hur en nostalgisk rörelse växer fram i USA – där emo-kvällar anordnas i var och varannan stad, från Kalifornien till Florida och allt däremellan. Besökarna samlas i tiotusentals för att lyssna på hardcore med hjärtat övertydligt fastnålat utanpå bröstet – och publiken är uteslutande i åldrarna mellan 25 och 35. En snabb bildgoogling från en av de största festerna visar partyglada fullvuxna och ballonger med texten ”Sad as fuck”.

Men alla emos är inte helt sålda på den guldålder för genren som återupplevs här. Jia Tolentino nämner hastigt i sin text Jessica Hoppers ”Where the girls aren’t” från 2003. Texten finns också med i Hoppers bok ”The first collection of criticism by a living female rock critic” som gavs ut här om året. Jessica Hopper, musikkritiker som följt den här delen av hardcorescenen från vaggan, var trött på att de då nya banden bestod av uteslutande unga män som manifesterade sångarens ”romantic holocaust”, men som var oförmögna att se längre än sina egna trasiga hjärtan och skor. Emo som genre blir här, enligt Hopper, ännu ett forum där kvinnor lämnas utanför för att iaktta sig själva med någon annans blick. Hon illustrerar utvecklingen med följande citat om lyriken ur Andy Greenwalds ”Nothing feels good: punk rock, teenagers, and emo”:

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    “Misery and suffering to an almost ecstatic degree, but with a limited use of subtlety and language. It tends to come off like Rimbaud relocated to the Food Court.”
    (”Misär och lidande på en nästan extatisk nivå, men med ett begränsat ordförråd och helt befriat från subtilitet. Som Rimbaud förpassad till gallerians snabbmatsrestauranger.”)

    Men det finns förstås nyanser. Även om banden som frontades av kvinnor knappast var i majoritet, så fanns de och de utgjorde en stor del av publiken. En vän, vi kan kalla henne Emo-Sofia, minns att det var just vad Hopper ogillade som hon tilltalades av. I synnerhet det svenska emobandet Fireside, som förvisso kom fram redan under 90-talet, men som hade en levande karriär också i början av det nya millenniet. Låt mig exemplifiera med ett autentiskt citat om frontmannens Kristofer Åströms texter: ”Han var alltid ledsen och hade brustet hjärta. Så jävla fint, var störtförälskad!”.

    I december förra året gjorde Fireside en bejublad och tillfällig comeback efter mer än tio års tystnad. Bandet Broder Daniel kan knappast beskyllas för att ha spelat hardcore, men få svenska akter är så starkt förknippade med utrycket ”emo”. Utan förvarning inleddes så denna månad med att forne frontmannen Henrik Berggren – till ett enormt varmt mottagande – släpper den gnistrande pärlan ”To my brother, Johnny”.

    Så du nostalgiskt lagda emo, som ser en våg svepa in även här, tiden att blåsa upp din ”Sad as fuck”-ballong är här nu.

    Spellista: SvD Kultur väljer Emo

    Annons

    Jimmy Eat World hade ett kommersiellt genomslag i början av 2000-talet med albumet ”Bleed American”. I dag är bandmedlemmarna i 40-årsåldern, men gruppen släpper fortfarande skivor. Senaste albumet ”Integrity Blues” släpptes i oktober 2016.

    Foto: Matt Thorpe Bild 1 av 2

    Publik när Henrik Berggren spelar på Hultsfredsfestivalen 2006.

    Foto: Fredrik Sandberg / TT Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X