Recension

En skälmroman. Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien.Dags att omvärdera Per Hallström?

Under strecket
Publicerad
Annons

Få författare under 1900-talet kan uppvisa samma entydigt negativa utvecklingskurva som Per Hallström när det gäller att gå från en position där man var namnet på allas läppar - åtminstone inom det bildade borgarskapet - till att bli fullkomligt bortglömd. Huruvida en sådan utveckling är motiverad, eller om tiden tvärtom har blivit mogen för ytterligare en omvärdering av Hallström, det kan alla och envar nu bilda sig en uppfattning om, när två av hans romaner ges ut i Svenska Akademiens klassikerserie, föredömligt redigerade av Per Rydén samt försedda med ett välskrivet förord av Per Wästberg.
Romanerna heter Döda fallet och En skälmroman och gavs ut 1902 respektive 1906, alltså vid en tidpunkt då den moderna erfarenheten och mentaliteten på allvar började sätta sina avtryck på svenskt samhällsliv. Och det är just denna moderna erfarenhet som Hallström tagit fasta på i sin beskrivning av de två huvudpersonerna i romanerna. I båda berättelserna möter vi nämligen den nya tidens människa, helt befriad från alla sorters band till släkt, tradition och ett fast normsystem. I ”En skälmroman” heter han Tuve Blomdahl. Han är en Felix Krull- eller Ernst Malmsten-figur - och som sådan representativ för ett i dåtiden nytt sätt att tjäna pengar: ”Förmögenheter sköto upp, utan att man riktigt förstod hur det gick till, som om den fasta marken plötsligt kastar sig och skapat höjder och djup”. Denna typiskt moderna brist på kontinuitet och fasthet motsvaras i berättelsen i stort av den kulturella mångfalden på det Norrmalm där romanen utspelar sig, med dess myller Óav olika folkslag och religionerÓ.

Annons

Den rastlöse, amoraliske handlingsmänniskan och lurendrejaren Blomdahl kan med sina drömmerier om ”Sahara och det franska förslaget om att leda in havet dit”, ses som en inte alltför avlägsen släkting till huvudpersonen i ”Döda fallet”, Vild-Hussen. Och Vild-Hussen framstår å sin sida, med sin tendens att begå överträdelser mot naturen, som en avkomma till en mängd litterära gestalter från romantiken och framåt: Victor Frankenstein, Coleridges sjöman etcetera.
”Döda fallet” bygger på en verklig händelse, nämligen köpmannen Magnus Huss storstilade försök att leda om Indalsälven förbi Storforsen i Jämtland för att på så vis göra det möjligt att flotta timmer. Resultatet blev en veritabel naturkatastrof: Ragundasjön tömdes helt på vatten och älven svämmade över, holmar slets sönder, åkrar skövlades av de jättelika vattenmassorna som drog med sig kvarnar och sågverk, döda laxar hittades i trädtopparna och så vidare.
Mot den människa som träder in i Skaparens roll och förbryter sig mot naturen, tar naturen alltså sin hämnd, det är romanens credo. I detta fall förvandlas naturen till ett vilddjur som slutligen också dödar Vild-Hussen, denne man som Hallström i en sentida kommentar till romanen karakteriserar som representant för ”industrialismen, kapitalismen (É), amerikanismen, kunna vi nu säga”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons