Johan Eriksson:Dags att lyssna till den tysta kunskapen

Oförtjänt i skuggan av allt det teoretiska vetande som präglar ­utbildningen är det mer handfasta och erfarenhetsmässiga praktiska kunnandet. En ny antologi samlar klassiska texter om den praktiska kunskapens ovärderliga men svårmätbara karaktär.

Under strecket
Publicerad

Platon pekar upp mot idéernas värld medan Aristoteles, med ”Den nikomachiska etiken” i sin hand, föredrar att hålla sig nära det praktiska och konkreta. Detalj ur ­Rafaels ”Skolan i Aten”, 1509–11.

Annons

Redan en snabb blick på den vardagliga användningen av begrepp som ”veta”, ”kunna” och ”förstå” avslöjar att dessa är långt ifrån några entydiga begrepp. Att veta när det är dags att lägga ned sina vapen i en affekterad diskussion, att kunna laga punktering på en cykel, att vara förmögen att älska, att förstå vad det innebär för någon att förlora jobbet – detta är väsentligen någonting annat än att veta vilket språk man talar i Kenya, att närmare kunna förklara varför det finns så lite blåbär i år, att vara förmögen att räkna ut omkretsen på en cirkel eller att förstå Einsteins relativitetsteori.

Trots denna mångtydighet har den filosofiska ­reflektionen kring människans kunskap och dess möjlighetsvillkor – epistemologin eller kunskapsteorin – alltid haft en tendens att ta sin utgångspunkt i fenomen liknande de sistnämnda. Inom kunskapsteorin har den teoretiska kunskapens ”veta att” inte bara varit det främsta studieobjektet, utan också fungerat som förebild och modell för vad kunskap över huvud taget innebär. Kunskapsteori har närmast blivit synonymt med vetenskapsteori. Därmed har den praktiska kunskapens ”veta hur” om inte lämnats outforskad så åtminstone spelat en underordnad roll för den epistemologiska reflektionen. Den praktiska kunskapen, eller ”färdighetskunskapen”, har sällan tematiserats i sin egen rätt och särart utan har ofta betraktats som blott applicerad teori.

Annons
Annons
Annons