Annons

Maria Ludvigsson:Dags att flytta folkhemifrån, borgare!

Makarna Myrdal 1942.
Makarna Myrdal 1942. Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Skattesverige

”Enorma summor av skattebetalarnas pengar går upp i rök.” Så skriver Dagens Industri om de 135 miljarder kronor av våra pengar som årligen klantas bort i offentliga upphandlingar (di.se 10/4).

Staten upphandlar varje år varor och tjänster för 900 miljarder kronor, men särdeles varsam om andras pengar tycks man inte vara. Allas pengar är ingens pengar och de undermåliga upphandlingarna visar hur illa ställt det är med respekten för våra gemensamma medel.

Samma dag lanserar Skattebetalarnas förening en bok om högskattelandet och hur vi hamnade här. Nationalekonom Anders Bergeskog gör i ”Sveriges väg till högskatteland” en historieskrivning som förklarar den socialistiska tanken bakom hela den ordning som kom att bli Sverige. Ett står klart, vi har inte hamnat här av en slump. Varje steg mot den, för att tala med Bo Södersten, ”offentliga sektorns vettlösa expansion” togs av en medveten socialdemokrati med Kommunisterna (Vänsterpartiet sedan 1990) som stöd.

Att Sverige kom att få världens högsta skatter var inte, som man skulle kunna tro, en effekt av välfärdsstaten, utan ett mål i sig. Egendom och inkomst skulle till största tänkbara del ägas ”gemensamt” för att förvaltas och fördelas av en politisk överhet. Höga skatter skulle i kombination med en stark socialstat garantera vad man kallade ”Det starka samhället”. Det hade inget med civilsamhället att göra utan var vänsterns beteckning på staten och signifikant för vänsterns vilja att utplåna civilsamhället. Höga skatter gav mindre makt åt det irrationella folket och mer åt politiken.

Annons
Annons

Bakom den politiska viljan fanns den rationella intelligentian som på despoters vis förklarade vad folket behövde. Två namn återkommer i Bergeskogs bok: Myrdal och Meidner. Makarna Myrdals politik för ett rationellt folk med optimal hushållning är känt. Rudolf Meidner bär ansvar för såväl den solidariska lönepolitiken som utformandet av löntagarfonderna.

Både Myrdals och Meidner utarbetade modeller för hur Sverige skulle organiseras. Effektivitet och hushållning var mål i sig, aldrig medborgaren. Systemet var inte bara viktigare än enskilda människoöden, utan själva poängen med att överhuvudet taget vara människa. Därför skulle den politiska makten bli så omfattande som möjligt och gälla allt från familjeliv till företagande. De styrande visste bäst.

Meidners solidariska lönepolitik syftade uttryckligen till att slå ut lågproduktiva företag och lågproduktiva medarbetare. För en rationell socialdemokrati var det önskvärt att bara stora industribolag överlevde, eftersom det skulle göra det enklare att förhandla med och styra näringslivet. Det småskaliga var lika ineffektivt som oberäkneligt. Staten och kapitalet tog plats i samma båt. (Sannolikt i harpsundsekan.)

Arvet är, förutom systemet och den svällande staten, vår oförmåga att se något annat svar på politiska frågor än mer politik. Själva ordningen kritiseras nästan aldrig. I skattedebatter ställs sänkt skatt mot god välfärd och inte ens liberalt sinnade politiker har moralisk pondus att förklara att sänkt skatt har ett egenvärde.

Att de senaste årens samhällsdebatt ägnats mest åt spelet har utarmat idédebatten ytterligare. Trots att alla svär att det är just värderingar som gör dem oförmögna att tala sakpolitik har politik sällan handlat så lite om idéer som nu.

När moderatledaren Ulf Kristersson i söndagens Agenda i SVT (6/4) genomgick en parodisk utfrågning av Kristina Hedberg, kunde tittarna tro att Sverige inte har några sakpolitiska problem över huvud taget. Hedberg ägnade både sin och andras energi åt att pressa Kristersson på ”det där ungefär” och vad det betyder att tycka ”ungefär som SD”.

Det socialdemokratiska arvet gör oss oförmögna att utmana det etablerade och ifrågasätta politikens makt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons