Annons

Dags att bejaka det pretentiösa

PRETENTIONER Är Skriets lysande debutalbum en motreaktion på de senaste årens ytlighet. Och är den därför hipp? Eller pretentiös? Eller både och?

Under strecket
Publicerad

Pretentioner. Det har handlat väldigt mycket om detta i veckan. Tre av varandra oberoende journalister har intervjuat mig om just pretentioner. Infallsvinklarna må ha varit olika och har pendlat från den nya Imperiet-boxens perfekta tajming till Killinggängets kommande Dramaten-pjäs, men alla har de undrat om det plötsligt – eller äntligen – skulle vara hippt att vara pretentiös. Well, jag hoppas det. Men bara av det enkla skälet att det i rådande svenskt kulturklimat krävs så orättvist lite för att någon – eller något – ska betraktas som pretentiös. Det har nästan känts skrämmande att allt som kan kategoriseras som det minsta seriöst, historiskt, politiskt eller intellektuellt per automatik kan avfärdas som pretentiöst.

Själv känner jag bara hur vänner och bekanta formligen bubblar i en efterlängtad och för varje dag allt starkare motreaktion på de senaste årens svårt naivistiska dagens outfit-kultur. När jag efter en månad i Stockholm kommer tillbaka hem till London åker jag genast in till stan för att köpa dvd:n av David Leafs djupt politiska dokumentär The night James Brown saved Boston (allvarligt talat, herregud, vilket mästerverk), jag tjatar in mig på en förhandsvisning av Ken Loach underbara nya film Looking for Eric (som går upp här ikväll), läser allt jag kommer över om Nick Morans film om den brittiske demonproducenten Joe Meeks korta liv som har premiär om bara en vecka, noterar att jag – attans! – har missat två avsnitt av BBC4:s ambitiösa poesi-säsong och försöker ta mig in på frijazzlegenden Ornette Colemans Meltdown-festival som börjar vilken dag som helst nere på South Bank.

Annons
Annons
Annons