Dags att applådera kören

Under strecket
Publicerad
Annons

I ett redan klassiskt avsnitt av tv-komedin Scrubs har en av sjukhusets patienter en enda önskan - att få spela med sitt band.
Men han är för sjuk för att lämna sin säng. I ett svagt ögonblick veknar den annars så onde Dr Cox hjärta och tillåter bandet att spela i sjuksalen.
Vad han inte vet är att patienten han ömmar för är medlem i The Polyphonic Spree - en 35-hövdad skenkristen kör.
Slutscenen, med hela kören som sektleende klappar händer i sina kritvita Charles Manson-särkar, är magnifik.
Den är också en nästan fulländad kulmen på den mest tilltalande motreaktionen mot uråldrig rockestetik som bubblat i musikvärldens utkanter de senaste månaderna.
Att starta en egen kör är helt enkelt nästa logiska steg i ett sökande efter nya avståndstaganden från trötta rock'n'rollattribut.
Körsång är - om du så vill - 2005 års folktronica.

Körsång är också en del av den tappra naivism som präglar japansk pops eviga försök att nå obefläckade musikaliska uttryck. Den man annars bara hör när en 8-åring i
nystruken skjorta sjunger Den blomstertid nu kommer på skolavslutningen.
Barnkörerna på Badly Drawn Boys senaste album var bara ett halvhjärtat steg i rätt rikting.
Idealet är snarare den vita frikyrkokörens oförfalskade glädje.
Oavsett om det är hela den glada vän-kretsen som smått undermåligt körade så gott de kunde bakom Jens Lekman på hans strålande konsert på Nalen i vintras, eller den massiva manskören som dundrar ryskt på sista delen av de lesbiska krauthjältinnorna Electrelanes magnum opus Axes. Eller den brasilianska kören Open Field Church som för några veckor sedan uppträdde på Triptych-festivalen i Glasgow och tillsammans med delar av Belle & Sebastian sjöng favoritsånger ur sitt hemlands digra Tropicalia-katalog.
Det är så långt ifrån gängse rocknormer, Liam och Dregen man kan komma.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons