Annons
Recension

Jag vill leva!Dagboken blev hennes enda frizon

Under strecket
Publicerad

Den ryske författaren Ivan Turgenjevs bittra ord ”ryska folket behöver frihet minst av allt” citeras i den 13-åriga Nina Lugovskajas dagbok den 18 maj 1933. Men de orden gäller definitivt inte henne själv. För om det är något hon hett längtar efter, så är det just frihet. Hon kan inte annat än rasa mot en verklighet vars grund utgörs av overklighet. Ja, hon rasar, men bara i sin oroliga själ, och bara på sin dagboks sidor.
Denna självständiga, intelligenta och känsliga flicka lider inte enbart av det sovjetiska förtrycket. Det är också den självklara, manliga dominans som råder i det sovjetiska samhället, en slags långskäggig patriarkalisk enfald som hon och andra kvinnor överallt - inte minst inom familjen - oavlåtligt plågas av. Ty också hennes egen älskade och beundrade far, som hon ofta och inte utan anledning blir arg på, anser alla kvinnor, inklusive hans tre döttrar och hustrun
Ljubov, för lägre stående varelser. Här undrar läsaren var han, den tappre kämpen med sin ”kontrarevolutionära ideologi”, hade varit utan hustruns övermänskliga ansträngningar att snåla ihop 50 rubel för att var tredje månad skicka dem till den förvisade, svältande maken.
Nina, som å det orättvisaste anklagar sig själv för sin oförmåga att anpassa sig, lever i ett oavbrutet krig mot sin egen späda person. Dagboken är en rapport från ett slagfält där hon dagligen och stundligen går vilse bland bittra självförebråelser. ”Det är överhuvudtaget djävulskt svårt att leva”, skriver hon.

Det är en märklig flicka, denna Nina Lugovskaja. Hon lamenterar över sin egocentricitet, sin grälsjuka, sitt ”fula plyte”, sin skelögdhet och bottenlösa ensamhet, men bara en enda gång, och då liksom i förbigående, nämner hon den ”outhärdliga hungern som suger och skär i magen”. Hennes monotona klagan över tristessen och livets meningslöshet interfolieras med temperamentsfulla utfall mot bolsjevikerna och den store ledaren,
Stalin själv, som hon genomgående kallar svin och gärna vill se död. För sin ungdomliga oförsiktighet får hon 1937 betala med fem års straffarbete i Kolyma, anklagad för ”förberedelser ”för ett terroristiskt attentat mot kamrat Stalin och övriga ledare för partiet och regeringen””. Humor och sinne för proportioner är inte utmärkande för diktaturer.

Annons
Annons
Annons