Annons
X
Annons
X

Daniel Hjorth: Dagbok mellan raderna med risk för livet

INSPÄRRAD. Författaren Hans Fallada, känd för ­romanen om Pinnebergs, valde att stanna i Tyskland under nazitiden. Hösten 1944 var han intagen på en anstalt för sinnessjuka kriminella. Hans dagbok från den ­tiden ha nu givits ut.

Hans Fallada (1893–1947) försökte som tonåring begå självmord tillsammans med en kamrat genom en duell. Han överlevde men dödade kamraten. Han missbrukade under långa tider morfin och alkohol.
Hans Fallada (1893–1947) försökte som tonåring begå självmord tillsammans med en kamrat genom en duell. Han överlevde men dödade kamraten. Han missbrukade under långa tider morfin och alkohol. Foto: AUFBAU VERLAG

Den 27 februari 1933 superade två herrar med hustrur på en konstnärskrog i Berlin. Förläggaren Ernst Rowohlt var en livsnjutare som inte bara tömde glaset utan även tuggade det i sig. Steinwein hade för tillfället förvandlat honom till ett hundra kilos spädbarn enligt Hans Fallada, vars världssuccé ”Kleiner Mann – was nun?” (”Hur ska det gå med Pinnebergs?”) nyss räddat förlaget från konkurs. Stämningen var hög då ropet ”Riksdagen brinner!!” genljöd. Upphetsade hojtade herrarna på taxi då de ville hjälpa Göring få futt på brasan. Kvinnorna fick in dem i bilen och körde direkt hem. I flera dagar fruktade de att polisen skulle hämta dem. Gudskelov hände ingenting.

Hans Fallada flydde inte som många författare, fast tillfällen gavs. Ty han ville inte ”leva utomlands på något slags fånig emigrantgnällstol”. Hans böcker brändes inte fast han förlöjligat en SA-man i ”Kleiner Mann – was nun?”. Endast omslaget av George Grosz förbjöds.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Efter en angivelse häktades Hans Fallada eller Rudolf Ditzen, som han egentligen hette, senare för sammansvärjning mot Führern, vilket kunde medföra dödsstraff, då han påstods ha dragit Hitlervitsar. Tack vare inflytelserika vänner släpptes han snart. Men han hade lärt sig hur obehagligt det var att råka i nazisternas klor och beslöt att vara försiktig i fortsättningen.

    Annons
    X

    Rudolf Ditzen hade gedigen erfarenhet av fängelse- och anstaltsliv. Som son till en domare föddes han 1893, växte upp i Berlin och Leipzig. Plågad av depressioner, hat mot skola och vuxna hängav han sig åt självmordsplaner. Med en annan levnadstrött kamrat planerade han ett ömsesidigt självmord som skulle kamoufleras som duell. De skaffade pistoler och sköt reglementsenligt på varandra. Ditzens första skott dödade. Förtvivlad tillfogade sig själv svåra skador. Anklagad för dråp lyckades han med hjälp av faderns skickliga argumentation förklaras otillräknelig och infördes på sluten anstalt. Vården var modern och välvillig. Dessutom hjälptes han av sin faster som förstod unga. Hon undervisade honom utan tvång och vid utskrivningen blev han lantbrukselev.

    Som assistent vid ett potatisodlingsinstitut i Berlin sökte han sig full av diktardrömmar till kretsar där drogbruk florerade och blev snabbt morfinist och alkoholmissbrukare, förödande både för hälsa och ekonomi. Åter på landet jobbade han som bokhållare på stora gårdar, något som var vanskligt för en man som började dagen med fyra glas konjak och fortsatte med morfinrus, vilka krävde lån ur kassan. Avslöjad fick han fängelse i ett par månader, vid andra resan två och ett halvt år. Efter frisläppandet försörjde han sig som adresskrivare, annonsackvisitör och lokalreporter. Han gifte sig med Suse, en arbetarficka från Hamburg.

    Rowohlt som utan framgång publicerat två självbiografiska romaner av Fallada gav honom ett jobb så lite tidskrävande att han på ett år hann skriva den feta ”Bauern, Bonzen und Bomben” (Bönder, Bossar och Bomber) om maktmissbruk och bondebråk i Pommern. Därefter var han 1932 framme vid ”Kleiner Mann – was nun?” som översattes flitigt. Även i vårt land började man kalla småborgare för pinneberg(are) efter romanens huvudperson. Frågan hur det skulle gå för tyskarna – stora som små – blev brännande.

    Framgången kunde Fallada, oerfaren vid överflöd av pengar, inte hantera. Han gick från bar till bar, drack och bjöd, var sällan nykter. Kapitalet smälte ihop tills Suse satte stopp. De lämnade frestelsernas metropol och skaffade sig en stor gård med sjöläge. Ditzen blev åter jordbrukare.

    Utan svårighet upptogs Fallada i Reichsschrifttumskammer, en förutsättning för att få ge ut böcker. Den första i nya regimen ”Wer einmal aus dem Blechnapf frißt” (Den som en gång käkar ur plåtskålen. Svensk titel ”Adjö – och välkommen tillbaka!”) handlar om återfallsförbrytare. Den fick gott mottagande av oorganiserade kritiker och sålde hyggligt. Då slog nazisterna till med fördömanden i många tidningar och uppmaning att bojkotta romanen. All försäljning upphörde och Fallada fick ekonomiska problem då förfarandet upprepades var gång han gav ut något. Han förklarades officiellt vara en oönskad författare. Ett personligt brev från propagandaministern överraskade: ”Högt ärade Herr Fallada, jag vill göra Er uppmärksam på att Edra verk på svenska språket kommer ut hos Bonniers Förlag, som står i tyskhetsens främsta linje. Jag ber Er, att uppmärksamma detta i framtiden. Dr. Goebbels”

    Fallada uppsökte Rowohlt. De oroade de sig över framtidshotet men satte likväl ihop ett kaxigt svar: ”Högt ärade Herr Minister, då jag tecknade mina för många år framåt gällande kontrakt med Bonniers Förlag var det mig ännu inte bekant, att det bedrev tyskhets. Men väl var det mig bekant, att Rikspresident von Hindenburgs minnen har kommit ut på detta förlag och än i dag kommer ut där. Heil Hitler! Hans Fallada.”

    Tyvärr har Fallada inte daterat brevväxlingen. Den hätske antisemiten far inte ut i förebråelser över att han använder ett judiskt förlag. Han verkar skjuta in sig på Dagens Nyheter och kanske på Bonniers hjälp till familjen Fischer när den flyttade sitt förlag till Stockholm.

    Något svar kom inte men Fallada förutsåg att brevet skulle få konsekvenser. Själv drabbades han inte så hårt. Utstötningen togs till och med tillbaka som ett misstag i arbetet; det gick sämre för Rowohlt som längre fram förlorade sitt förlag.

    Brevväxlingen blir nu för första gången offentlig i In meinem fremden Land (red: Jenny Williams och Sabine Lange, Aufbau, 333 s). Det är en dagbok skriven under märkliga förhållanden.

    I september 1944 internerades Fallada för observation på en anstalt för sinnessjuka kriminella misstänkt för dråpförsök på sin frånskilda hustru sedan han svårt berusad avlossat ett skott mot henne. Hon hade omedelbart avväpnat honom och kastat pistolen i sjön. Båda de inblandade försäkrade att han inte siktat på henne. På papper han överraskande fått i häktet skrev med sin vanliga produktionshastighet noveller, barnsagor och romanen ”Der Trinker” (”På livstid”) som skildrar hans alkoholism och den förödande anstaltstillvaron. Då ingen ingripit mot honom under hans arbete beslöt han ta chansen att berätta om de nazistiska åren. För att dölja och för att få pappret att räcka skrev han dagboken med mikroskrift i mellanrummen mellan raderna i romanmanuset. Han vred och vände på sidorna för att göra det svårläst för vakterna som inte kunde uppfatta ett ord. Han lyckades även vid en permission smuggla ut manuset gömt under skjortan. Hela tiden riskerade han livet.

    Fallada var medveten om att han inte kom med några sensationer eller uppseendeväckande avslöjanden, då politik inte intresserade honom. I stället berättade han om hur det nazistiska förtrycket komplicerade vardagen då varje handling, praktiskt taget varje ord måste kontrolleras för att inte få katastrofal påföljd. Partimedlemmar visste att de alltid hade rätten på sin sida vid en konflikt med icke anslutna som var rättslösa. Allt arbete försvårades för att hänsyn måste tas till alla högre och inte minst lägre tjänstemän så att dessa inte sårades av någon oförutsebar bagatell.

    Ditzen var omtyckt då han lejde folk för att bygga, men fick även fiender efter tvister om tomtgränser som han vann. Landet skilde sig inte från staden. Även där styrde SA och SS. Omtyckta tjänstemän ersattes av nitiska partigängare. Bara genom självbehärskning lyckades han undgå att bli skjuten under flykt, ett nazitrick som kostade många livet. Ingen advokat ville föra hans talan när partiintressen skönjdes. Regelbundet föll han in i alkoholmissbruk och drabbades av nervsammanbrott. Detta pinorum anas knappast bakom den avspänt humoristiska ”Hemma hos oss” som berättar om familje- och gårdsliv under samma tid.

    I dagboken skildrade Fallada skoningslöst de intrigerande bypamparna. Men han tecknade också helfigursporträtt av den älskade förläggaren Ernst Rohwolt och ett mera novellistiskt av Peter Suhrkamp. Det börjar i sympatisk ton då denne hjälpte Fallada med lantliga problem men slår över i hat i en fantasifull skildring av Suhrkamps manövrerande för att lura av den ålderssvage Samuel Fischer hans förlag.

    Fallada kontaktades 1937 av filmbolaget Tobis, som kapats av nazisterna, för att skriva manus åt Emil Jannings, oförglömlig som Professor Unrath i Blå ängeln. Man ville göra en motsvarighet till den amerikanska Cavalcade som följt två engelska familjers öden under seklets trettio första år. Fallada ville skriva om droskkusken Järngustav, som vägrade att acceptera taxibilarnas entré och envist lät sig ruineras tills han kom på idén att göra en propagandafärd med sitt hästekipage från Berlin till Paris. Han blev rik och berömd men förföll snart. Genom honom och hans familj skulle tyska rikets triumfer skildras. Goebbels gjorde dock krönikan svårbegriplig genom att ta bort alla judiska insatser samt krävde att den skulle föras fram till Machtübernahme. Av rädsla för repressalier åtog sig Fallada att skriva till ett nazistiskt slut. Då Rowohlt kasserat hundra sidor i romanversionen verkar Järngustavs omvändelse komma orimligt abrupt. Inspelningen av filmen som vuxit till två helaftonsföreställningar kom igång men avbröts sedan partiets chefsideolog Alfred Rosenberg deklarerat att en representativ tysk film inte fick vara skriven av Fallada, som ”var att anse som kulturbolsjevik och utrotningen av honom i högsta grad önskvärd”. Troligtvis räddades författaren från en fadäs. Propagandaministeriet hade också beställt en roman om en judisk bank som ägnat sig åt falsarier på tjugotalet. Han påstod sig ha skrivit 1800 sidor av en ”ickeantisemitisk antisemitisk roman”. Dessbättre gick manuset förlorat vid bombningen av Dresden.

    Fallada var hemma från interneringen före jul. De allierade närmade sig från alla håll. Den 28 april var ryssarna framme. Arbetsplikt infördes och han sattes att vakta kor. På segerdagen utsågs han att hålla tal till den nyligen nazistiska befolkningen och snart utnämndes han till borgmästare i Feldberg, ett uppdrag som han stod ut med i fyra månader tills kommendantens kitslighet och morfinet förde honom till sammanbrott. Med ny, knarkande hustru flyttade han till Berlin där de kom under kulturpåven Johannes R Bechers vingar. Han skaffade dem en villa, ordnade jobb på en sovjetstyrd tidning och skyddade Fallada mot allt intensivare beskyllningar för nazistiskt samröre. Narkotika och sprit tog dock överhand och han åkte in och ut på kliniker. Bonniers meddelades att han avsåg skriva en roman om en ung flykting bland Berlins ruiner, men återkom senare med besked om att han skrivit ”En mot alla”, där han utgående från Gestapohandlingar berättar om ett verkmästarpars tappra men fruktlösa motståndskamp. I en av sina bästa romaner suggererar vardagsskildringens mästare läsaren att leva med på ett gungfly av hotfull osäkerhet då ingen går att lita på. Boken som även bygger på egna upplevelser hör till de första vittnesbörden om SS-dräggens fasansfulla kränkningar av tysk befolkning. Därefter har många dagböcker som verifierar ”En mot alla” publicerats.

    Hans Fallada fick inte uppleva utgivningen. Den 5 februari 1947 dog han av hjärtslag på ett provisoriskt sjukhus i Berlin.

    Daniel Hjorth
    Daniel Hjorth är fil lic och författare.

    Annons
    Annons
    X

    Hans Fallada (1893–1947) försökte som tonåring begå självmord tillsammans med en kamrat genom en duell. Han överlevde men dödade kamraten. Han missbrukade under långa tider morfin och alkohol.

    Foto: AUFBAU VERLAG Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X