Recension

Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915–1941Dagböckerna är ett helt bibliotek

INTE FÖR UTGIVNING I sina dagböcker skrev Virginia Woolf på ett sätt hon inte kunde göra annars: planlöst, infallsrikt, osovrat. Carl-Johan Malmberg är tacksam för att 1900-talets mest häpnadsväckande dagböcker inte brändes som författaren ville.

Under strecket
Publicerad
Virginia Woolf (1882-1941) drabbades tidigt av psykiska besvär, som med tiden utvecklades till depressionsperioder och slutligen ledde till självmord.

Virginia Woolf (1882-1941) drabbades tidigt av psykiska besvär, som med tiden utvecklades till depressionsperioder och slutligen ledde till självmord.

Foto: GISÉLE FREUND/AGENCE BESKOW
Annons

I sin biografi över Virginia Woolf – fortfarande den bästa levnadsskildringen av henne, trots Hermione Lees nyare och så mycket mer detaljrika – återger hennes systerson Quentin Bell en episod från 1908 eller 1909. Virginia, som då fortfarande var ogift och hette Stephen, satt med sin syster Vanessa i vardagsrummet på 46, Gordon Square och sydde helt sedesamt. Plötsligt kommer Lytton Strachey in, ser en fläck på Vanessas klänning och säger: ”Sperma?” Alla tre börjar skratta, liksom befriade sedan det onämnbara ordet väl uttalats. Virginia kom att se händelsen som ett av dessa ögonblick då ”Bloomsbury” föddes. ”Sex genomsyrade därefter våra samtal”, skrev hon senare, ”Vi debatterade samlag med samma iver och öppenhet som vi tidigare hade debatterat det godas natur.”

Det är inte otänkbart att Virginia hittade på det hela, eller så förbättrade hon verkligheten och gjorde myt av den, som den uppfinnare av Ögonblicket hon var. Hon uppfann också Bloomsbury, även om den materiella grunden bestod i syskonen Stephens flytt till stadsdelen 1904 och torsdagsbjudningarna med brodern Thobys överintelligenta vänkrets från Cambridge som gäster.

Annons
Annons
Annons