X
Annons
X
Recension

Slumrande minnen Då var fängelse farligt nära för Nobelpristagaren

En yngling på glid bland obskyra ryssar, en ockultist och andra udda existenser. Så skriver Patrick Modiano om sina tonår i Paris. Maja Thrane har läst Nobelpristagarens "Slumrande minnen" som nu finns på svenska.

Foto: TT & Elisabeth Grate bokförlag

I en talande passage i sin senaste roman beskriver Patrick Modiano ett häfte där han nedtecknat alla de ställen i Paris där han inte velat dröja sig kvar. Det kan vara en bar, ett hotell, en trappuppgång, där han som en tryffelhund vädrat sig till vad han kallar ”platsens ande”. Ändå lyckas han inte hålla sig borta, utan återvänder gång på gång till dessa brottsplatser i sina böcker. Så också i denna senaste, ”Slumrande minnen”, översatt till svenska av Anna Säflund-Orstadius, som återigen funnit en klädsam språkskrud åt Modianos sparsmakade och koncisa franska. 

Året är 1958, Modiano är tretton år gammal och redan van vid att folk försvinner: i uppväxtskildringen "En stamtavla" förekommer en episod på ett barnhem i en av Paris förorter då den elvaårige Patrick, rädd och mycket ensam, finner på en teknik för att bemästra sin oro: genom att fixera uppmärksamheten vid en fast punkt, här en liten svart plasthäst, "en sorts talisman". Så blir han också en god observatör, men till priset av att länge leva som en främling i sitt eget liv, i en värld som, skriver han, tycks på väg att ta ett sista andetag innan den störtade in. Han är bara barnet, men han är redan på drift, flyter fram längs Paris gator som i en ond dröm bland udda existenser – ett gäng obskyra ryssar, en viss Geneviève Dalane och en och annan ockultist; länge förblir han övertygad om att "ett fenomen som kunde kallas den eviga återkomsten hade fört mig tillbaka till det förflutna, eller att tiden för mig helt enkelt hade stannat vid en viss period i mitt liv."

Foto: TT & Elisabeth Grate bokförlag Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X