X
Annons
X

Olof Lagercrantz: Då Dyrssen dog

Magnus Dyrssen (1894–1940).
Magnus Dyrssen (1894–1940). Foto: IBL

Det är i dag tio år sedan överstelöjtnant Magnus Dyrssen stupade på en ås väster om Märkajärvi i norra Finland.

Mer än 8 000 svenskar befann sig då som frivilliga i finska Lappland. Hur många av dem som nu har lust att bli påminta om denna tid vet jag inte. Krig är väl alltid något omtvistligt och de flesta förutvarande soldater jag träffat har behärskats av en stark önskan att glömma. Jag minns att då jag som sjuttonåring första gången var i England – det var 1928, tio år efter det första världskrigets slut – ansågs det ouppfostrat och taktlöst att fråga om kriget. Jag träffade inte en enda krigsdeltagare som berättade om sina upplevelser, vilket var en svår besvikelse för mig då jag hade barnsliga föreställningar om att jag genom att studera personligt utformade närbilder av kriget, seklets största och avgörande erfarenhet, skulle lyckas lösa en rad problem som dittills motstått mina ansträngningar.

Den svenska frivilligkåren i Finland 1940 upplevde ingenting som kan jämföras med det första världskrigets fyraåriga skyttegravselände. Dess insats blev förhållandevis liten och vid fronten låg den ej stort mer än fjorton dagar. Det är väl heller inte så mycket upplevelsernas svårighetsgrad som kommer många frivilliga att vända sig bort från sina Finlandsminnen. Snarare beror det på det hastiga och oväntade slut deras insats fick och på den politiska utvecklingen efter vinterkriget. År 1939 var Ryssland och Tyskland förbundna med varandra genom en vänskapspakt och Finlands krig blev lika mycket ett den västerländska demokratiens krig mot varje slag av diktatur som ett försvarskrig. Vinterkriget skedde i ren luft och uteslöt varje tvivel. Även de som beskyllde vissa kretsar i Finland för att under trettiotalet ha uppträtt utmanande och yverboret nationalistiskt mot sin östra granne kunde inte förneka att den syn de nu bevittnade ej kunde upplevas på mer än ett sätt. En världsmakt befann sig i krig med ett litet fattigt rike på knappt fyra miljoner. Det var Ryssland som anfallit och Finland stred ensamt. En handfull fria män som såg undergången nalkas.

Men endast ett år efter vinterkriget befann sig Finland åter i krig mot Ryssland och hade Tyskland som bundsförvant. Och denna gång hade Finland självt varit med på den anfallande sidan. Att moralisera över detta, som ofta gjorts, tycker jag är i hög grad orättfärdigt. Om det också var oklokt var dock det som skedde ingenting annat än den nödvändiga och logiska följden av den hårda Moskvafreden och av det ryska trycket sommaren 1940, då Baltikum gick under. Handlingar i nödvärnssituationer skall ej bedömas efter samma grunder som de vilka sker i kallt mod. För de frivilliga från vinterkriget kändes dock situationen svår och komplicerad. Hur orättvist det än var föll en skugga även över kriget 1940 och önskan att glömma hela det egendomliga, snöskimrande vinteräventyret blev större. Må det tillåtas mig att här ändå göra några personliga anteckningar föranledda främst av minnet av Magnus Dyrssens död.

Annons
X

Frivilligkåren avlöste de finländska trupperna vid Märkajärvi de sista dagarna i februari. Från Kemijärvi, som var svårt bombskadat, skidade trupperna österut. Det var egendomligt att se dem. Det var hundratrettio år sedan en svensk trupp varit i krig. Jag lade märke till att så många av soldaterna hade praktfulla röda skägg. Vanliga blonda svenska karlar hade med rakhyvelns hjälp lyckas dölja att de var nära släkt med de rödskäggiga vikingar och med samma prydnad utstyrda krigare i stormaktstidens arméer, som vår historia talar om. Nu hade de för bekvämlighetens skull låtit skägget växa och denna lilla förändring förde dem genast ett par hundra år bakåt i tiden.

En sak minns jag med glädje. Det är den känsla av frihet som infann sig ju närmare fronten man kom. Bakom fronten var allt ungefär som livet till vardags: intriger, småaktighet, rutinarbete, den vanliga grå dimman. Här framme var det som om ett stort fönster slagits upp och en frisk och sträv fläkt sopade bort dimmorna. Det var något stort och rent i atmosfären som kändes eggande. Fronten tedde sig som ett fönster mot evigheten. På andra sidan var döden. Längre än dit kunde ingen komma. Människorna blev plötsligt så vänliga och hjälpsamma mot varandra. Alla var väl rädda, alla tänkte på att de snart kunde komma att behöva hjälp och medkänsla och de ansträngde sig med varandra mer än man till vardags gör. Det skämtades kanske litet onödigt mycket, ett skämt bakom vilket skälvde ett slags hysteri. Men det kändes varmt människor emellan. Det var inte vardag längre och det stimulerade. Själva ankomstdagen hade verkligen något av storhet över sig, hur litet av den varan som annars, alla blodsromantiker till trots, förekommer i krig.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Den första mars var en ovanligt vacker dag. Sol över snövidderna om jag minns rätt. Eller var det bara snön som sken så starkt. När jag kom ut på morgonen ur det tält av papp där jag sovit låg en ensam ren utanför med bruna allvarliga ögon. Den hade kommit vilse och tydde sig nu till frivilligkåren. I den glesa björkskogen skymtade soldater som rengjorde sina vapen och sysslade med sina kokkärl. Den första som blev sårad var en man som skar sig med bajonetten då han skulle skrapa snö av sina pjäxor. Blodet rann ner på snön. En häst gnäggade i ett provisoriskt fältstall och fick svar en bit bort i skogen. Högt uppe över oss cirklade ett silverskimrande ryskt spaningsplan. Det blev inte anfallet. Ryssarna hade stor övervikt vad flyg beträffar och frivilligkårens transporter fick ske på natten, emedan flygskydd ej kunde lämnas.

Det var vindstilla, inte mer än tjugo grader kallt och snön lyste bländande vit. Det var svårt att hålla fast tanken att frivilligkåren nu var i krig, att fienden låg endast några hundra meter längre bort i sina ställningar och att det egendomliga mullret som steg och föll, vandrade från söder till norr och från norr till söder, som plötsligt upphörde och lika plötsligt åter satte i gång, var kanoneld.

På eftermiddagen följde jag med överstelöjtnant Viking Tamm som skulle inspektera de främre posteringarna. Han var chef för kårens andra grupp, som placerats vänster om vägen mot Märkajärvi. I en björkdunge sysslade det Grafströmska jägarkompaniet med förberedelserna för den expedition bakom ryssarnas linjer, som skulle bli kårens främsta krigsinsats. Ehrensvärd planerade en offensiv och var full av otålighet men freden kom emellan. Grafströms soldater hade hundar spända för låga slädar och såg alla utomordentligt vältrimmade ut. Som elitgymnaster. Bruna i ansiktet av Lapplands sol, nervösa, tystlåtna och bestämda, några av dem skulle ej komma tillbaka.

De främsta posteringarna låg under lätt granatkastareld. Annars var allt lugnt. Det visslade ibland i luften, så en explosion och smällar i träden då granatskärvorna trängde in i barken. Man skulle kasta sig omkull när man hörde visslingen, men det såg jag ingen som gjorde. Det tedde sig på något sätt löjligt i det vackra vädret att förbinda de där svaga smällarna med döden. De flesta kände, tror jag, ett slags upprymdhet då de hörde explosionerna, som om de tagit in någon hemlighetsfull drog.

En rapportkarl kom skidande i våra spår och hann fatt oss i en sänka bakom en låg ås. Han gav Tamm budet om att Dyrssen några minuter tidigare stupat på andra sidan vägen. Dyrssen var chef för den första gruppen, hälften av kåren alltså. Han var en av initiativtagarna till frivilligkåren och hade lett organisationsarbetet den första tiden. Nu stupade han som förste man i frivilligkåren och han hade ännu inte fått se sin grupp i strid.

Till den främre förbandsplatsen, som disponerade en grotta insprängd i grusåsen på vänstra sidan om vägen, kom patrullen med Dyrssens döda kropp på en låg släde. Hans adjutant, kapten Carl C:son Bonde, stod bredvid släden. Han hade gått tillsammans med sin chef på en inspektionsfärd liknande den Tamm företagit i sin grupp då en granat exploderat i närheten. En stålskärva for in i Dyrssens huvud och han föll och var död. Om han kastade sig ned då han hörde visslingen och träffades i fallet eller om han störtat därför att granatskärvan trängt in i hans huvud kunde inte utredas. Greve Bonde hade röda fläckar av Dyrssens blod på sin snövita päls. Bakom honom björkskogen, snön, några allvarliga granar. Vid hans fötter den döde, avhållne chefen som allas tankar i detta ögonblick samlades hos.

Dyrssens död väckte förstämning. Han var omtyckt och respekterad. Han dog innan han fick se sina ansträngningar för kåren bära frukt. Rättare sagt han dog innan det blev uppenbart att kårens insats ej blev vad man hoppats. Man kan inte säga att hans död var meningslös. Den gav eko i hela Finland och blev en symbol på den vilja till obetingad insats som besjälade frivilligkåren.

Det var en egendomlig tillfällighet att den förste som stupade var en av kårens högsta chefer. Om man så vill kan man betrakta den som en ädel gest av det slag som vår krigshistoria ej sällan vittnar om. Ett lättsinne, ett överdåd. Det var inte vanligt i Finland att regementschefer klev kring i främsta ledet. I Frivilligkåren var det naturligt. Man hade bråttom att visa att man ville komma det överfallna Finland till hjälp. Det var inom kåren en tävlan att så fort som möjligt hinna fram till fronten.

Dyrssens död är ett värdigt minne. Hågkomsten av de döda är kanske till sist det enda som inte är oomtvistligt när det gäller krig.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Magnus Dyrssen (1894–1940).

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X