Annons
X
Annons
X

Cullbergbaletten firar 50 år av förnyelse

Cullbergbaletten är en världsberömd 50-åring som firar med revolutionär glöd. Inför jubileet spänner kompaniet en båge från grundaren Birgit Cullbergs politiska verk till dagens spjutspetskoreografi. Och Mats Ek är tillbaka på mammas gata.

(uppdaterad)
Scenvåren 2017
Dasha Hlinkina repeterar Eurydike i ”Eurydike är död”, den roll som Lena Wennergren-Juras dansade när Birgit Cullbergs balett hade urpremiär 1968. För Dasha Hlinkina väcker arbetet många tankar och känslor.
Dasha Hlinkina repeterar Eurydike i ”Eurydike är död”, den roll som Lena Wennergren-Juras dansade när Birgit Cullbergs balett hade urpremiär 1968. För Dasha Hlinkina väcker arbetet många tankar och känslor. Foto: Lars Pehrson

Ennio Morricones aggressiva marschmusik ur soundtracket till filmen ”Slaget om Alger” ljuder i Cullbergbalettens studio på Riksteatern i Hallunda. Fjorton dansare repeterar ”Eurydike är död”. Med höga bensparkar anför Adam Schütt sin armé klädd i pickelhuva och stövlar över långkalsongerna. Ett visst löje vilar över Birgit Cullbergs koreografi för dödsrikets taktfasta härskare, men så hade hon ju också redan 1941 drivit med Hitler i ett parodiskt solo hos Karl Gerhard som tyska legationen försökte stoppa.

– Du ska göra en stor men ändå koncentrerad rörelse, visar Mats Ek och dansar före Adam Schütt.

Tillsammans med dansaren Ana Laguna utgör Mats Ek ett fysiskt arkiv av danshistoria och kunskapsöverföring. Kroppen är ju dansens bästa minne – ett förgängligt sådant. Därför blir det också så gripande att under ett par timmar följa hur dessa veteraner slipar på detaljer med de unga dansarna, visar, tar i dem, förklarar. Varje uttryck måste födas ur en tanke, en inre känsla.

Annons
X

– Tänk att du håller om en tom cylinder, säger Mats Ek till Daniel Sjökvist, som dansar Orfeus roll, han som förgäves famnar minnet av sin älskades kropp som förts bort av soldaterna – som i en mardröm.

Att Cullbergbaletten nu firar 50 år med att ta upp sin grundare Birgit Cullbergs balett från studentrevoltens år 1968 är en händelse som väcker många tankar om dans, politik och arv. ”Eurydike är död” är en laddad, mörk saga om kärlek och politisk protest i hård storstadsmiljö, inspirerad av Palle Nielsens kraftfulla grafiska svit ”Orfeus och Eurydike” och Gillo Pontecorvos guldlejonprisade film ”Slaget om Alger”, om befrielsekampen mot kolonialmakten Frankrike.

För Cullbergbaletten blev det ett viktigt och ofta dansat politiskt verk om individens kamp mot förtryck. Svenska Dagbladets danskritiker Margareta Sjögren skrev i sin recension från urpremiären i Örebro: ”Cullberg kontrasterar gruppen, det sammanslingrade kollektivet, mot individen, den ensammaste ensamme på ett koreografiskt ytterst vältaligt sätt. Vidare innehåller denna balett pardans av nästan översinnlig skönhet.”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Verket sammanfattar mycket av vad den då knappt ettåriga Cullbergbaletten skulle komma att förknippas med för den breda danspubliken: modern dans som talar till många, spridd på turnéer i Sverige och världen men också via progressiva satsningar på tv-överföringar och originalverk för rutan.

    Genomslaget berodde också på att det i 1960-talets Sverige ännu var glest mellan koreograferna. Här blev två kvinnor avgörande för den moderna dansens utveckling: Birgit Cullberg och Birgit Åkesson, jämnåriga pionjärer och konstnärliga motpoler. Åkesson tillhörde med sin lyriska, mer abstrakta stil ett avantgarde som sökte efter dansens egenart och rötter. Cullberg blev den folkkära, som efter enträgen kamp till slut kunde grunda Cullbergbaletten 1967 med stöd av staten och Stockholms stad. Den införlivades under Riksteatern – resten är danshistoria.

    På väggen i Cullbergbalettens repsal sitter några bilder ur Palle Nielsens grafiska svit ”Orfeus och Eurydike” som gav Birgit Cullberg idén till scenografin i originalbaletten ”Eurydike är död” 1968. Foto: Anna Ångström

    Tonvikten i Cullbergbalettens repertoar var episk, dramatisk dans byggd på litterära underlag men också på bilder och musik. Birgit Cullberg använde dansen som politisk och social arena, ofta med privata erfarenheter som klangbotten. Publiken kunde känna igen sig i Adam och Eva, Romeo och Julia, Fröken Julie, Medea, Fedra.

    ”Alla konstnärer jobbar utifrån personliga upplevelser fast man maskerar dem. Kända myter, berättelser ur Bibeln eller kända dramer blir en nyckel för publiken”, som Birgit Cullberg sade i en intervju 1983 med dåvarande tv-teaterns chef Lars Löfgren, en av dem som stödde hennes lust att utforska tv-mediets möjligheter. Att nå ut brett var en demokratifråga för henne.

    Det är trådar som även hennes son Mats Ek spann vidare på under tio år som Cullbergbalettens konstnärliga ledare fram till 1993.

    Ett tag ansågs det passé med episk dans men jag tycker mig se en renässans för det nu.

    – Ett tag ansågs det passé med episk dans men jag tycker mig se en renässans för det nu, även bland koreografer som tidigare arbetat mer abstrakt. Allt är tillåtet! säger Mats Ek.

    Ofta hade hans hustru Ana Laguna framträdande roller i en rad banbrytande baletter om individer som utmanar auktoriteter. Hon dansade naturälskande prinsessa i ”St Göran och draken”, en kärlekslängtande Giselle, stursk Carmen, djuriskt utmanande Svandrottning – starka och såriga kvinnoporträtt som går rätt på kärnan i människans vara. Flera verk blev exportframgångar, exempelvis Giselle gavs 300 gånger i 28 länder.

    Att leva i kappsäck tillhör kompaniets vardag – under 50 år har nästan lika många länder besökts. Ända från starten har också en rad inflytelserika koreografer bjudits in, som Maurice Béjart, Christopher Bruce, William Forsythe, Jirí Kylián och Ohad Naharin, samtidigt som Cullbergbaletten varit plattform för svenska koreografer, som Alexander Ekman.

    Ana Laguna och Mats Ek är tillbaka hos Cullbergbaletten på Riksteatern för att repetera in Birgit Cullbergs verk inför 50-årsjubileet. Foto: Lars Pehrson

    Att sätta upp ett äldre verk är inte helt lätt; tidsanda och dansare har förändrats, liksom repertoaren. Inför repetitionerna av ”Eurydike är död” har ensemblen fått bakgrunden till verket och även sett den filmade scenföreställning som gjordes på Kungliga Operan 1983 till Birgit Cullbergs 75-årsdag med ”urparet” Niklas Ek och Lena Wennergren-Juras.

    Jubileumsprogrammet i Dansens hus i slutet av april spänner från begynnelsen ända fram till i dag – samma kväll ges Jefta van Dinthers ”Protagonist”, skapat förra året till Elias låt ”Revolution”. Mats Ek tycker att det ska bli spännande att se moderns verk i ljuset av det nya. Birgit Cullberg var ju en revolutionär på sitt sätt. Eller i alla fall socialdemokrat.

    Birgit var en konstnärlig motståndsrörelse.

    – Hon hade ett stort politiskt engagemang livet ut. Det handlade inte om ismer utan om empati för de utsatta. Hon var en konstnärlig motståndsrörelse. Redan som barn gjorde hon parodiska framställningar av hjältar, berättar Mats Ek när vi sitter kvar i studion efter repetitionerna.

    När han blev tillfrågad om att återuppsätta något av moderns verk var ”Eurydike är död” ett givet val – också utifrån kompaniets möjligheter.

    – Det är ovanligt transparent för att vara Birgit, det finns något ömtåligt och sårbart i hur hon gestaltat förlusten och sökandet. Hon behåller poesin och kilar in parodiska inslag. Det bottnar förstås i hennes upplevelse av nazismen under kriget, tiden hos Karl Gerhard. Vi vill inte betona det parodiska hos soldaterna – det finns där ändå – utan kraften och exaktheten, säger Mats Ek.

    Man ser paralleller till andra Cullbergverk från 1970-talet, som ”Rapport” och ”Revolt”. Också där ställs poesins ljusgestalter mot förtryckets mörker. ”Frihet eller bristen på frihet påverkar rörelsen, det avspeglas i både politiken och privata relationer”, sade Birgit Cullberg, som vid 69 fick rikta sparkar mot apartheid då hon dansade upprorsledare i Mats Eks ”Soweto”.

    Även för Ana Laguna har ”Eurydike är död” en speciell laddning. Hon såg baletten som 18-åring när Cullbergbaletten gästspelade i Madrid 1973. Huvudrollerna dansades av Lena Wennergren-Juras och Mats Ek, som hoppat in för brodern Niklas Ek.

    Marschen i baletten var en chock. Det här var ju under Francotiden...

    – Marschen i baletten var en chock. Det här var ju under Francotiden och jag hade växt upp i ett land med förtryck. Det väckte mycket tankar och känslor och jag kände: Det här måste jag göra! berättar Ana Laguna som då var en klassiskt skolad dansös.

    Samma år såg hon även ”Revolt” och ett verk av Merce Cunningham med kompaniet. En revolutionerande upplevelse.

    – Jag hade aldrig sett modern dans då, det var ett annat sätt att kommunicera som jag inte visste fanns. Det var också spännande med scenografin av rörliga projektioner, minns hon.

    Ana Laguna sökte upp Birgit Cullberg, gjorde audition och blev antagen direkt.

    – ”Kom”, sa hon. Men jag hade inget pass och var inte myndig – det blev man först vid 21 då.

    Som 19-åring tog Ana Laguna i alla fall klivet och blev ett namn i den stora internationella grupp av dansare som har bidragit till Cullbergbalettens starka varumärke under årens lopp.

    – Men i början var det inte lätt för mig, jag hade till exempel aldrig rullat på golvet som dansare. Jag fick lära mig ett helt nytt språk. Men jag ångrar inte en sekund!

    Numera har Ana Laguna, snart 62, och Mats Ek, 72, sedan länge en egen turnerande frilanskarriär med hans koreografier, men är samtidigt de få aktiva som kan föra arvet efter Cullbergbalettens grundare vidare. ”Det är på gärsgårn”, som de säger. Båda har dansat rollerna Orfeus och Eurydike – men aldrig tillsammans. Ana Laguna gjorde även en soldat när hon var ny i kompaniet.

    – Nu när vi jobbar med verket så kommer minnena, vi kan höra Birgits korrigeringar, hennes tankar och vilja. Det är känslomässigt laddat, säger de.

    De möter också en ny Cullbergbalett, dansare med andra erfarenheter i bagaget.

    – Det är en märklig upplevelse, och dansarna får lära sig ett annat språk av oss. Gensvaret är fint och de ger allt de har. Men det slår mig varje gång man ska arbeta med dramatiska dansverk att man måste börja med att implementera idén om hur rörelsen föds ur tanken och känslan, säger Mats Ek.

    Adam Schütt är soldaternas härförare i underjorden i ”Eurydike är död”. För dansarna i dagens Cullbergbalett är det detaljerade rollarbetet under repetitionerna en annorlunda erfarenhet. Foto: Lars Pehrson

    För dansarna är Mats Eks arbetsprocess ovanlig. När Daniel Sjökvist kom till Cullbergbaletten 2003 dansades ännu Eks ”Aluminium”, ”Fluke” och ”Hon var svart” medan grundarens verk sedan länge var bortrensade. Men Daniel Sjökvist dansade faktiskt i en Birgit Cullberg-klassiker under sitt första jobb för många år sedan vid norska nationalbaletten, ”Månrenen” från 1957.

    – Det är viktigt att få dansa Cullbergs verk. Det är spännande, utmanande och kräver total närvaro. Orfeus är en person som förlorar något, men hittar en sorts frihet när han ger upp sökandet efter det han förlorat, säger han.

    Hans rollpartner Dasha Hlinkina gjorde förra året gjorde sin praktik hos Cullbergbaletten.

    Rörelsen ska komma inifrån och ut, varje detalj har en betydelse.

    – I början var arbetet med Eurydike lite av en chock, för jag är inte van att dansa den här sortens material. Men nu märker jag att det får mig att växa som dansare och person. Först ser man bara formen och linjerna men för att nå dem måste man börja med det känslomässiga. Rörelsen ska komma inifrån och ut, varje detalj har en betydelse som jag själv måste bottna i, berättar hon.

    Dasha Hlinkina är uppvuxen i Ukraina och vidareutbildade sig i Amsterdam. På lektionerna i danshistoria nämndes Birgit Cullberg och Mats Ek.

    – Nu kan jag röra vid historien i verkligheten! Det är svårt att ta in allt som Ana förklarar, men det landar med tiden. Jag blir väldigt rörd och inspirerad.

    Daniel Sjökvist och Mats Ek repeterar Orfeus roll i ”Eurydike är död” för Cullbergbaletten. Foto: Urban Jörén

    Mats Ek erkänner att han kände tvekan när han blev tillfrågad om att sätta upp något av modern inför 50-årsjubileet.

    – Ja, med tanke på att Birgits verk inte finns kvar någonstans. När man återknyter kontakten skapar avståndet en ny blick. Beslutet att ändå göra det handlar för mig också om payback. Birgit stoppade in mig i kompaniet 1973, då jag bara hade tränat dans ett år. Det var ren nepotism. Jag fick stora uppgifter utan att vara proffsdansare – det är ofattbart att jag faktiskt dansade de där rollerna. Men det var ett förtroende som blev avgörande för min karriär, summerar Mats Ek som började sin yrkesbana med teaterregi.

    Birgit stoppade in mig i kompaniet 1973, då jag bara hade tränat dans ett år. Det var ren nepotism.

    Under en period delade Birgit Cullberg och Mats Ek på ledarskapet för Cullbergbaletten, men när han tog över helt i mitten av 1980-talet rensade han ut hennes baletter och skapade en egen profil av dramatiska och surrealistiska verk som länge var kompaniets signum. Hans efterträdare Carolyn Carlson mötte motstånd då hon införde improvisation som kreativ metod – långt från Eks arbetssätt. Hon blev en kort men nyttig parentes för ett kompani som under olika ledarskap har förhållit sig ganska osentimentalt till sina rötter. Johan Inger gjorde ett slags ”fadersuppror” mot Mats Ek genom att som koreograf söka sig bort från den berättande dansen.

    Under resan har Cullbergbalettens identitet, framtid, finansiering och huvudmannaskap stötts och blötts. Mats Ek föreslog redan på 80-talet att ensemblen skulle blir ett nationalkompani för samtida dans. År 2009 försökte Statens kulturråd ta ett helhetsgrepp på svensk dans och kom med ett rätt skissartat förslag om att lägga Cullbergbaletten under Kungliga Operan istället för Riksteatern.

    Och varför alls ha namnet kvar – kompaniet dansar ju varken Cullberg eller balett? Problematiken finns i flera kompanier vars grundare gått bort. Anrika brittiska Ballet Rambert, numera Rambert Dance Company, är ett exempel.

    Det är ju inte Kungen som är chef för Kungliga Baletten heller!

    – Alla chefsbyten genererar den frågan. Men vad är alternativet? Det är ju inte kungen som är chef för Kungliga Baletten heller, skojar Mats Ek och tillägger:

    – Ordet ”balett” var problematiskt redan för Birgit. Hon var samtida med Cramérbaletten, som inte heller var klassiskt inriktad. Ordet kompani användes inte då och dansteater hade hon inte gillat.

    I dag när dansfältet ständigt omdefinieras och till och med begreppet post-dans har introducerats, har Cullbergbaletten lämnat epoken då en profilerad koreograf ledde och präglade verksamheten. Den radikala kursändringen började när Anna Grip tog över 2008 och satsade på andra typer av verk och platsspecifika experiment. Det var också hon som anlitade stjärnskottet Jefta van Dinther.

    Garbiel Smeets, konstnärlig ledare för Cullbergbaletten sedan 2014, och Stina Dahlström, ny verksamhetsledare med bakgrund i den fria dansvärlden. Foto: Lars Pehrson

    För tre år sedan tillträdde så holländaren Gabriel Smeets chefsposten, en teoretiker och kritiker utbildad i bildkonst, konsthistoria och journalistik, och tidigare vid School for New Dance Development i Amsterdam. Han kom in som något av en outsider i svenskt dansliv men ser likväl arvet efter Birgit Cullberg som ”superviktigt”. Dans är dock inget museum.

    – För mig är det en gåva att ta över arvet efter Cullberg. Det handlar om hennes angreppssätt, envishet och vilja att utforska nya sätt att göra dans. ”Dansen har alltid sina rötter i den tid som den är skapad i”, sade Cullberg. Hon var rotad i sin tid, vi måste arbeta med koreografer som lever nu, säger Gabriel Smeets och nickar mot en bronsbyst av grundaren i Birgitrummet på Riksteatern.

    Han menar att Cullbergbaletten måste ta risker, ifrågasätta sin roll som institution inom Riksteatern. Hur flexibel kan man vara? Han tycker det är självklart att kompaniet ska närvara på viktiga festivaler och scener i världen. Dansfältet har vidgats, nya nätverk och samproduktionsformer utmanar gamla strukturer.

    – Om du går på Palais du Tokyo i Paris vet du att du kommer att se konst som ännu inte har satts i kontext, till skillnad mot på Louvren. Jag vill inte bara ta hit en rad kända koreografer utan diskutera dansarnas roll som medskapare och vad varje samarbete ger för kunskap att bygga vidare på.

    Att publiken inte alltid hänger med är Smeets medveten om – och ser som en utmaning.

    – När vi gästspelade på Dansens hus i Oslo med ”Protagonist” blev den en krock mellan generationerna. De äldre undrade ”Är det här Cullbergbaletten?” medan de yngre omfamnade det.

    De äldre i publiken undrade: Är det här Cullbergbaletten?

    Dansikonen Deborah Hays ”Figure a sea” från 2015 tilltalar däremot både gammal och ny publik. USA-turnén blev en framgång med publiksamtal på universitetens campus.

    – Det vi behöver nu är ambassadörer för dans, personer som initierat kan skapa broar till publiken. Konst kan förändra människor, bara man får chans att upptäcka den, konstaterar Gabriel Smeets.

    I höst ska teaterregissören Mattias Andersson arbeta med Cullbergbaletten på Dramatens scen Elverket. ”The mental states of Sweden in dance” är en fortsättning på hans dokumentära serie om Sverige. Gabriel Smeets betonar att det ska bli en dansproduktion.

    – Jag är inte förtjust i crossover där skådespelare blir dansare och dansare blir skådespelare. Det här är ett riskprojekt som handlar om att undersöka vad dansen kan bidra med i en teaterkontext.

    Under 2018 skickas Jefta van Dinthers ”Protagonist” ut på Europaturné. Det är ett fysiskt och associativt verk om en ”samhällskropp” som tycks vara på väg åt fel håll. Den svensk-holländske koreografens arbete passar dagens Cullbergbalett: det utmanar dansarna att utforska rörelsematerial som svetsas ihop med ljus och ljud till en suggestiv helhet.

    – Jeftas arbete är personligt men relaterar till den tid vi lever i, med värderingskris och förändringar. Det ska bli intressant att se det ihop med ”Eurydike är död”, säger Gabriel Smeets och berättar att dansarna först blev upprörda när de fick se kostymerna till Cullbergs balett:

    – ”Ska vi ha naziuniformer och göra Hitlerhälsning?” Jag som tillbringar mycket tid i Holland och Tyskland, och ser hur populism och massrörelser växer fram där, tycker att det är högst aktuellt igen. Verken kommer att stärka varandra.

    Cullbergbaletten är en kulturklenod som bidragit till att sprida ryktet om svensk dans över världen. Därför är Gabriel Smeets förbluffad över hur slumpartat Birgit Cullbergs gärning dokumenterats. Han jämför med Tyskland som satsar rejäla summor på kultur och där exempelvis stiftelsen som förvaltar arvet efter dansteaterns drottning Pina Bausch inte har nöjt sig med den dokumentation som fanns när hon gick bort utan har intervjuat samtliga medarbetare om hennes arbete.

    – Dans är ju både kropp och sinne. Det är kunskap som triggar mig – vad gör vi med allt detta?

    Man kan också se det som historien om ett kompani som i 50 år hellre blickat framåt än bakåt. Men Eurydike är kanske inte död. Den 22-åriga Dasha Hlinkina tycker det är stimulerande att få mer kunskap, bli en länk till det förflutna.

    – Även om en del säger att ”Eurydike är död” är gammaldags så tycker jag att verket, temat, är relevant för alla generationer. Det är en sorts konst som aldrig kommer att försvinna, säger hon.

    Annons

    Dasha Hlinkina repeterar Eurydike i ”Eurydike är död”, den roll som Lena Wennergren-Juras dansade när Birgit Cullbergs balett hade urpremiär 1968. För Dasha Hlinkina väcker arbetet många tankar och känslor.

    Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 6

    På väggen i Cullbergbalettens repsal sitter några bilder ur Palle Nielsens grafiska svit ”Orfeus och Eurydike” som gav Birgit Cullberg idén till scenografin i originalbaletten ”Eurydike är död” 1968.

    Foto: Anna Ångström Bild 2 av 6

    Ana Laguna och Mats Ek är tillbaka hos Cullbergbaletten på Riksteatern för att repetera in Birgit Cullbergs verk inför 50-årsjubileet.

    Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 6

    Adam Schütt är soldaternas härförare i underjorden i ”Eurydike är död”. För dansarna i dagens Cullbergbalett är det detaljerade rollarbetet under repetitionerna en annorlunda erfarenhet.

    Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 6

    Daniel Sjökvist och Mats Ek repeterar Orfeus roll i ”Eurydike är död” för Cullbergbaletten.

    Foto: Urban Jörén Bild 5 av 6

    Garbiel Smeets, konstnärlig ledare för Cullbergbaletten sedan 2014, och Stina Dahlström, ny verksamhetsledare med bakgrund i den fria dansvärlden.

    Foto: Lars Pehrson Bild 6 av 6
    Annons
    X
    Annons
    X