Annons

Jack Reacher: Never go backCruises ego tar över svajig action

Foto: Chiabella James/TT

De nerskalade ambitionerna i ”Never go back” gör att det vilar något trött och pliktskyldigt över den andra filmen om militärsnuten Jack Reacher, skriver SvD:s Anna Hellsten.

Under strecket
Publicerad

Tom Cruise-filmer utgår numera alltid från samma grundkoncept: smaskiga hjältesagor med Cruise i centrum. Kanske är det logiskt. Filmstjärnan Cruise har ju med åren blivit ett sånt unikum att de solitära hjältetyperna, män avskurna från all form av normalitet och vardaglighet, kanske är de enda han kan göra med bibehållen trovärdighet? Det är åtminstone en händelse som ser ut som en tanke att de enda gånger han spelat något annat än klipskt muskelpaket de senaste årtiondet har det varit som fiktivt Hollywoodsvin i ”Tropic thunder” och överstyrd glamrocksångare i ”Rock of ages”. Båda rätt små biroller, för övrigt.

I ”Jack Reacher: Never go back”, den andra filmen om den frifräsande militärsnuten Jack Reacher, hamnar han och militärkollegan Susan Turner (Cobie Smulders) i en härva av heroinsmuggling via Afghanistan, korrupta militärer och tonåringen Samantha som kanske, eller kanske inte, är Reachers dotter. Filmen kommer bara ett år efter den senaste ”Mission impossible”-filmen, och även för en hyfsat invigd tittare framstår Reacher och ”Mission”-filmernas Ethan Hunt nu närmast som tvillingar – inte minst som Cruise mer förlitar sig på sin stjärnglans än på något distinkt finlir i gestaltningen.

Annons
Annons
Annons