Annons
X
Annons
X

Ellen Mattson: Leffler hittade könsdebattens tredje lösning

(uppdaterad)

Det finns inga enkla sanningar hos Anne Charlotte Leffler, inga skurkar eller hjältinnor. Istället för att välja sida i könsdebatten tycks hon peka framåt, mot en ståndpunkt som ännu inte existerar – inte i hennes tid och kanske inte heller i vår.

Anne Charlotte Leffler.
Anne Charlotte Leffler.

”Jag begynte författa, innan jag kunde skrifva.” Så inleder Anne Charlotte Leffler det självbiografiska utkast hon skrev hösten 1890, en text som först nu publiceras i sin helhet. Vid den här tidpunkten hade Leffler nyligen brutit upp från sitt äktenskap med häradshövdingen Gustaf Edgren för ett nytt liv tillsammans med den italienske matematikern Pasquale del Pezzo. Efter flera år av kamp hade de två till sist lyckats gifta sig trots att förutsättningarna var extremt dåliga – han var katolik och äldste son i en adelsfamilj som var noga med tronföljden, hon var protestant, tio år äldre och dessutom gift. Paret befann sig på bröllopsresa när den självbiografiska texten skrevs som en sorts bokslut inför det nya liv som väntade i Italien. Två år senare dog Anne Charlotte Leffler hastigt, 43 år gammal.

Intresset för och värderingen av Lefflers verk har fluktuerat på ett sätt som är intressant att följa. I det 1880-tal där hon litterärt hörde hemma betraktades hon som en av de ledande, Strindbergs jämlike, men efter sekelskiftet sjönk hennes litterära aktier snabbt. I min lärobok från gymnasiet nämns hon över huvud taget inte och inte heller i ”Epoker och diktare” som var standardverk under mina universitetsstudier på 80-talet. Att en författare försvinner in i glömskan är inget märkvärdigt, men i Lefflers fall har man kunnat se en motrörelse på senare år, dels i flera teaterprojekt som lyft fram bortglömda kvinnliga dramatiker och där Lefflers pjäser haft en central roll, dels i återutgivningen av hennes verk, i avhandlingar och nu senast i Monica Lauritzens biografi ”Sanningens vägar” (2012).

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    År 2010 ordnades ett symposium med stöd av Kungliga Vitterhetsakademin och Svenska Akademien, och nu publiceras symposiets efterskörd i
    Att skapa en framtid. Kulturradikalen Anne Charlotte Leffler, en antologi under redaktörskap av
    Claudia Lindén och
    David Gedin. Här belyses Leffler ur många olika vinklar, litteraturvetenskapliga, sceniska och biografiska, och samtidigt publiceras ett urval av hennes noveller under titeln ”I krig med samhället och andra texter”. Båda böckerna utkommer på Rosenlarvs förlag som också tidigare givit ut Lefflers prosa och dramatik.

    Annons
    X

    Att studera Anne Charlotte Lefflers väg in i litteraturen är en förbryllande upplevelse. Den starka självkänslan finns där redan från början, som i citatet ovan eller som när hon 19 år gammal i ett brev till väninnan Thecla Sköldberg skriver: ”Ja så egenkärt det kan låta, så
    vet och
    känner jag att jag är författarinna, till hela min själ, min inre varelse /…/ Jag
    är intelligent och jag
    skall blifva en sann konstnär.”

    Men var kom säkerheten ifrån? Denna borgarflicka född 1849 växte visserligen upp i en intellektuell och stimulerande familjemiljö, fadern var rektor för Katarina elementarskola och modern språkkunnig och litterärt intresserad. Två av de tre bröderna blev professorer. Men familjens enda flicka fick bara studera styckevis, skyddades från världen så som familjeflickor måste skyddas och präglades i tonåren av närmast svärmisk religiositet. Den blivande dramatikern gick sällan eller aldrig på teatern!

    Hennes framtid låg i ett passande äktenskap, och ändå fanns den där, skrivklådan som hon talar om i sitt självbiografiska utkast, den som låg henne ”i blodet” och som ironiskt nog bröt fram med full kraft först sedan hon ingått äktenskap med den prudentlige Gustaf Edgren som klart deklarerat att han inte ville ha en författande hustru. Bara några månader efter bröllopet 1872 skrev Anne Charlotte Leffler sin debutpjäs ”Skådespelerskan” som genast antogs av Dramaten och blev en stor framgång. I den skildrar den nyblivna hustrun en kvinna som slits mellan äktenskap och konstnärskap – och väljer det senare.

    1880-talet var en tid av radikal samhällskritik och samhällsskildring där författarna i enlighet med Georg Brandes program satte problem under debatt och där äktenskap, kvinnosak och sexualmoral ständigt diskuterades. Och Anne Charlotte Leffler var verkligen rätt för denna tid och ett med den – när hon träder fram som författare är det som när en hårdvikt pappersblomma placeras i vatten och hastigt vecklas ut i full blom. Tidens krav på idédebatt och verklighetsiakttagelse överensstämde med hennes egen konstnärliga läggning som var inriktad på verkligheten, på att uppmärksamt studera det som omgav henne. Hon använde sig själv och sin närmaste vänkrets, iakttog klarögt och utan att idealisera. Snart hade hon genom sina pjäser och noveller placerat sig i frontledet av det unga Sverige och betraktades som en av dess ledare. Och ändå dröjde det inte mer än något tiotal år innan hennes position började ifrågasättas.

    Att en författare försvinner in i glömskan är som sagt inget underligt, det är ett öde som väntar de flesta och kan bero på något så enkelt som slump, bristande utrymme eller läroboksförfattares preferenser. Det allra mesta måste av nödvändighet försvinna. Icke desto mindre är det intressant att undersöka glömskans mekanismer, vilket Anna Williams gör i en av antologins texter: ”Anne Charlotte Leffler och idéerna i tiden.”

    Williams visar hur tydligt värderingen av Leffler kan kopplas till rådande litterära ideal, så att den verklighetsinriktade iakttagare som Karl Warburg hyllar år 1916 några decennier senare, i Gunnar Castréns och 30-talets historieskrivning med dess krav på originalitet, förvandlats till en osjälvständig andraplansfigur. Glömskan är också en process som när den väl börjat gärna fortsätter; det kan krävas en aktiv insats för att hejda den eller som i Anne Charlotte Lefflers fall en idémässig omsvängning som bäddar för en renässans. Williams visar hur 70-talets inriktning på samhälle, kön och politik innebär en återkomst för Leffler, och samtidigt poängterar hon den potential som gjort att Leffler aldrig helt försvunnit: ”Hon har vandrat genom nittonhundratalet som realist, psykologisk observatör, feminist, samhällskritiker och textkonstnär /…/ Det måste vara av betydelse att hon låter sig kläs om gång på gång utan att förlora i pregnans.”

    Hur framstår då Anne Charlotte Leffler för en nytillkommen läsare, en som fått sin bild formad av läroböcker där hon inte nämnts eller bara nämnts i förbigående? För egen del kan jag säga att läsningen av hennes noveller framför allt har gjort mig förvånad. Den största överraskningen ligger i att jag som förväntat mig förenkling istället hittat komplexitet. Det finns inga enkla lösningar hos Leffler, inga skurkar och hjältinnor, inga slutgiltiga slut. Istället för att välja sida i könsdebatten tycks hon hela tiden peka framåt, mot framtiden och en lösning som ännu inte existerar, inte i hennes tid och kanske inte heller i vår. Det är en upplevelse av något mjukt, töcknigt, snarare än det schematiskt uppställda jag förväntat mig.

    Det är också en upplevelse som ansluter till en annan text i antologin, Sara Granaths ”Leffler, texten och kroppen”, som beskriver olika uppsättningar av Lefflers pjäser, framför allt ”Sanna kvinnor” från 1883. Sara Granath börjar med att formulera sin utgångspunkt: att en pjäs måste spelas för att kunna utvecklas, att det är först på scenen den visar sin livskraft och att en pjäs som spelas ofta framstår som mer intressant än en som inte spelas. ”Detta kan ge upphov till ett cirkelresonemang: att det stycke som spelas mer sällan uppfattas som endimensionellt”, fortsätter hon och pekar på den variation av tolkningsmöjligheter som Leffler erbjuder snarare än tendensdramatik om dåliga män och goda kvinnor. Hon pekar på den erotiska laddning som finns i Lefflers texter, och det var ju också Lefflers sätt att skildra erotik som bidrog till att hon avsattes från litteraturtronen.

    Det kanske bästa exemplet på detta är den långa novellen ”Kvinnlighet och erotik II”, (1890, återutgiven av Rosenlarv 2009). Här låter Leffler sin huvudperson Alie bejaka kroppen genom en sexuell förbindelse med den italienske adelsmannen Serra, men varken Alie eller Serra är hjälte, de är istället både svaga och starka och det är först efter en lång tids samlevnad som de når fram till och lär sig komplettera varann, att ge och ta utan underkastelse. Det är också först då ett äktenskap dem emellan blir meningsfullt.

    I en tid som ivrigt diskuterade naturlig och utlevande sexualitet kontra föräktenskapligt renhetskrav fomulerade Leffler återigen en tredje lösning, inte att kvinnan skulle leva ut sin sexualitet på mannens villkor, inte heller att mannen liksom kvinnan skulle leva i celibat före äktenskapet utan något tredje, en jämbördig kompromiss som möjligtvis inte uppskattades av någondera sidan. I antologins förord citeras ett brev från 1888 där Leffler skriver att de manliga författarna var avundsjuka på sina kvinnliga kollegors framgångar och därför arga på hela kvinnosaken: ”Detta gör att jag som förr jämt omtalades som chef för ’det unga Sverige’ nu icke har något parti. De gamla anse mig för radikal och de unga äro afvundsjuka.”

    1888 är ju dessutom ett omsvängningsår i den svenska litteraturen, då kommer Verner von Heidenstams ”Vallfart och vandringsår” som blir vattendelaren mellan 80-talets realism och 90-talets dikt mer inriktad mot poesi och sinnlighet. Att Leffler själv var på väg i ny riktning visar hon både i den ovan nämnda långnovellen och i sagospelet ”Sanningens vägar” som i antologin behandlas av Lynn R Wilkinson.

    Att gissa hur Leffler hade kunnat tänkas utvecklas är knappast meningsfullt, men man måste minnas att bedömningen av hennes verk begränsas av hennes tidiga död – liksom för Victoria Benedictsson fryses bilden mitt i steget.

    När man läser novellerna i ”I krig med samhället och andra texter” möter man ett antal föreställningar som känns mycket främmande idag: mannens längtan efter ett kvinnobarn som han kan forma, kvinnans längtan efter ett geni som hon kan dyrka, mannen som vill att kvinnan ska leva helt och fullt för honom och kvinnan som vill frälsa den fallne mannen med sin rena kärlek. Det är högspända och tidstypiska föreställningar som Lefflers figurer tvingas arbeta sig bort ifrån.

    Men det finns också hos henne mycket som känns omedelbart modernt. Leffler skriver om hur en kvinna kan slitas mellan moderskap och konstnärskap eller mellan barnen och mannen, hon kritiserar äktenskapet, diskuterar preventivmedel och skilsmässor och framför allt: hon vågar skriva om kvinnor som har sex utanför äktenskapet utan att straffas för det.

    Leffler erbjuder frihet
    och kärlek, fullt medvetet i dialog med Anna Kareninas och Madame Bovarys skapare som lät sina hjältinnor betala med döden för sina överträdelser. Arla i ”I krig med samhället” lämnar ett kärlekslöst äktenskap för att gifta om sig med barnens informator, och även om lyckan aldrig blir hel lever hon i alla fall vidare. Aurore Bunge i novellen med samma namn följer också kroppens krav tillsammans med en man av folket, men först i 1890-talsverket ”Kvinnlighet och erotik II” låter Anne Charlotte Leffler en kvinna – och en man – uppnå den fulla men långt ifrån enkla vuxenlyckan, utan repressalier från samhället eller egna deformerande skuldkomplex. I berättelsen om Alie och Serra finns något nästan D H Lawrenceskt som trots allt ger en fingervisning om hur Leffler skulle ha kunnat gå vidare som samlivsskildrare – om hon överlevt den där bukhinneinflammationen.

    **Ellen Mattson
    **
    Författare och kritiker i SvD.

    Annons
    Annons
    X

    Anne Charlotte Leffler.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X