Annons

Magnus Eriksson:Countrykvinnorna och den lesbiska kärleken

Del av skivomslag till ”The Highwomen” (2019).
Del av skivomslag till ”The Highwomen” (2019). Foto: TT

Homosexualitet har länge varit ett tabubelagt ämne inom countrymusiken. Det kan förändras med den kvinnliga countrygruppen The Highwomen som nu släppt sin första skiva med låtar som ”If she ever leaves me”.

Under strecket
Publicerad

Världslitteraturen är full av paradisskildringar, eller av skildringar av det hinsides. Pär Lagerkvist lät de döda försöka få evigheten att gå. Lars Gyllensten skrev om den andliga odlingens allt tröttare genier som hörde varandra upprepa samma visdomar i det (bokstavligen) oändliga. Och Julian Barnes skrev om den arme Leicester City-supportern, som fick alla sina önskningar uppfyllda i himmelriket. Men vad återstod av önskeuppfyllelse sedan han älskat med alla vackra kvinnor och hans favoritlag vunnit FA-cupen? Att Leicester i levande livet högst sensationellt vann Premier League häromåret kan ses som ännu ett ironiskt skikt. Och nog är ”Paradiset” den minst fascinerande delen av Dantes gudomliga komedi?

I countrylyriken har himmelriket skildrats på många sätt. Jimmie Rodgers, pionjär i den kommersiella countrymusiken, spelade 1932 in ”Hobo’s meditation” där depressionens arketypiska luffare föreställer sig ett hinsides utan brutala järnvägsdetektiver:

Will there be any freight trains in heaven

Any boxcars in which we might hide

Annons
Annons

Will there be any tough cops and brakemen

Will they tell us we cannot ride

Himmelriket kan också beskrivas som en jättelik bar:

There’s a choir singing in a Southern accent, a fiddle in the band

There’s a ‘Hallelujah!’ on the lips of every dying man

Mama, don’t you cry when they’re dead and gone

Jesus, he loves his sinners and heaven is a honky tonk

Sången är skriven av Ray LaMontagne, Brandi Carlile och Natalie Hemby. De två senare är också medlemmar i gruppen Highwomen tillsammans med Maren Morris och Amanda Shires. Gruppnamnet anspelar på The Highwaymen, gruppen där Kris Kristofferson, Johnny Cash, Willie Nelson och Johnny Cash samsades från 1985 och ett tiotal år framåt.

Det hade annars varit bäddat för kritik mot påstådd, kulturell appropriering.

Redan 2016 tog Amanda Shires initiativet till en kvinnlig grupp, tänkt både som en hyllning till Highwaymen och en kritik mot countryradions negligerande av de kvinnliga artisterna, det senare inte minst märkligt då dessa sedan länge varit konstnärligt ledande i countrymusiken. The Highwomen är dock en mer disparat grupp än den manliga föregångaren. Shires är främst förankrad på den alternativa countryscenen. Brandi Carlile har rört sig mellan genrerna, medan Maren Morris blivit alltmer country/pop-crossover på sina soloskivor. Natalie Hemby är mest känd som låtskrivare, fast hon även gjort egna skivor med ett avskalat, folkartat uttryck.

Gruppens första album, ”The Highwomen” (Elektra), gavs ut i september i år. Öppningsspåret, ”Highwomen”, anspelar direkt på sången ”The Highwayman”, som var en signaturmelodi för föregångarna. Jimmy Webbs sång beskriver fyra livsöden: en stråtrövare, en fartygskapten, en dammbyggare och en rymdfarare. Alla berättelser kommer från andra sidan graven, men där spökar en inkarnationstanke som saknas i ”Highwomen”. Där är tonen mörkare. Sången präglas också av ett djupare allvar än den lättsamma ”Heaven is a honky tonk”. 

Annons
Annons

Brandi Carlile och Amanda Shires har skrivit en ny text tillsammans med Jimmy Webb, fast den rymmer verbala ekon från originalet. Vi får höra fyra berättelser: en centralamerikansk flykting som dör under vandringen till USA, en kvinna som hängdes som häxa i Salem, en förrymd slav som blivit predikant och en ”freedom rider”, alltså en av de aktivister som 1961 reste till Södern för att stödja medborgarrättskampen. Klokt nog låter gruppen den strofen framföras av en färgad sångerska, engelskan Yola. Det hade annars varit bäddat för kritik mot påstådd, kulturell appropriering.

Alla kvinnor, ”daughters of the silent generations”, som ges röst är offer för vita mäns politik. Flyktingkvinnans öde är en direkt kommentar till Trumps politik. Vi får kanske sätta den olyckliga versraden ”My family left Honduras when they killed the Sandinistas” på den rytmiska nödlösningens konto. Contras opererade visserligen från Honduras, men några nicaraguanska sandinister dödades väl knappast i det landet?

Highwomen är inte de första countryartisterna som kritiserar politiken mot Latinamerika. Folksångaren Woody Guthrie skrev ”Deportees” 1948, sedan ett flygplan med deporterade mexikanska lantarbetare störtat i Kalifornien. Sången är en standard på folk- och protestscenen men har också spelats in av många countryartister, bland annat Dolly Parton. Muren mot Mexico har kritiserats i sånger av Tom Russell och Chip Taylor. De texanska sångerskorna Holly Dunn och Tish Hinojosa har inkännande tolkat drömmen om livet norr om floden, medan tejanosångaren Freddy Fender sjöng om ”the broken promised land” i soundtracket till Tony Richardsons underskattade film ”The border”. Gränspolitiken aktualiseras också, om än indirekt, i den förtätade och flerskiktade kärlekssången ”Wheels of Laredo”, skriven av Brandi Carlile och tvillingarna Tim och Phil Hanseroth som hon arbetat tillsammans med sedan länge, både musikaliskt och politiskt i The looking out foundation.

Annons
Annons

Sångjaget befinner sig i Laredo på norra sidan av Rio Grande, under folkfesten Jamboozie. Hon ser eldarna på andra sidan floden: ”Across the border of a not-so-distant land”. Sången markerar närheten till grannlandet men uttrycker också en längtan efter en flicka på andra sidan floden:

And if I was I was White-Crowned Sparrow

Well I would float upon the Southern skies of blue

But I’m stuck inside the wheels of Laredo

Wishing I was rolling back to you

Handlar det om modern som är avskuren från sin dotter eller om kärleken till en annan kvinna? Båda tolkningarna är möjliga, men i vilket fall uttrycker sången kritik mot alla försök att med den stängda gränsen skilja människor från varandra. Sången har också fått extra genomslagskraft genom att Tanya Tucker, sedan debuten 1972 en av countrymusikens mest självmedvetna provokatörer, sjungit in den på sin nya skiva ”While I’m livin’”, delvis producerad av Brandi Carlile.

Sången uttrycker både kärlek och en känsla av otillräcklighet, men även en önskan att ibland kunna fly

Jag tror att vi kan se sången som ett uttryck för kärlek mellan kvinnor. Homosexuell kärlek är annars inte ett tema i countrymusiken, och få countryartister är öppet homosexuella. En av de få är sångerskan Chely Wright som 2010 gav ut boken ”Like me”, där hon vittnar om konflikten mellan sin sexualitet och sin djupa tro. I tv-serien ”Nashville” (2012–2018) kunde vi följa gestalten Will Lexington (spelad av Chris Carmack), en kommersiellt lovande ung sångare vars karriär slås i spillror när han framträder som homosexuell.

Annons
Annons

Men kanske tiden är mogen? Brandi Carlile är lesbisk, och om ”Wheels of Laredo” möjligen antyder temat ”kärlek mellan kvinnor” är detta öppet
i sången ”If she ever leaves me”. Den skapar en dramatisk scen där sångjaget (Brandi Carlile) riktar sig mot en man som fått ögonen på hennes älskade på dansgolvet. Melankoliskt målar sången sedan upp en kärlek som är osäker, kanske även konfliktfylld, men som ändå rymmer ett säkert antagande: ”If she ever gives her careful heart to somebody new / Well, it won’t be for a cowboy like you.”

Körsången i refrängen påminner också mer om den radikala sånggruppen New Harmony Sisterhood Band med Deborah Silverstein i spetsen än om The Highwaymen. Skivans sånger pendlar mellan det uppsluppna och det djupt allvarliga, mellan det gäckande och det innerliga. Den självutgivande modern, countrymusikens äldsta kvinnokliché, utmanas i den sprittande danslåten ”My name can’t be mama”, som handlar om bakrusets förbannelse: ”My ceiling still is spinning from a night that went too late.” Och så står det lilla barnet och tittar undrande.

Sången uttrycker både kärlek, självklart, och en känsla av otillräcklighet, men även en önskan att ibland kunna fly. Melodin är snärtig, och den unisona refrängsången inbjuder till allsång. Det kan bli ett ledmotiv i nästa ”Bad moms”-film, trots den innerlighet och självförebråelse som också tränger fram.

En mer traditionell syn på familj och barn uttrycks i sånger som ”Crowded table” och ”My only child”. Det är nästan som om sångerskorna vill förekomma alltför bokstavliga tolkningar av ”My name can’t be mama”.
Även sångerskorna i Highwomen drivs av feministisk medvetenhet.

Annons
Annons

Jag hoppas att Highwomen är ett varaktigt samarbete. Gruppen kan komplettera den uppkäftigare Pistol Annies, en grupp som också visar att medlemmarna kan skapa eller upprätthålla egna karriärer vid sidan av de gemensamma projekten. Det är också värdefullt att Highwomen så tydligt anknyter till kritiska teman i countrymusiken och även plöjer ny mark för kritiken. Liksom så många andra kvinnliga countryartister drivs även sångerskorna i Highwomen av feministisk medvetenhet. Av de teman som brutit fram de senaste åren saknas dock den nya klassmedvetenhet, där även underklasserfarenheten tolkats av artister som Gretchen Wilson, Angaleena Presley och i någon mån Kacey Musgraves. Där countryn traditionellt fokuserat på den skötsamma och hyggligt etablerade arbetarklassen, har dessa artister även beskrivit livet i trailer camps och det appalachiska methbältet. Highwomen tonar däremot ner countrymusikens klasserfarenhet.

När det gäller gruppens musikaliska uttryck har den unisona sångens dominans väckt en del invändningar, bland annat hos Sydsvenskans skickliga musikskribent Håkan Engström. Själv uppskattar jag det draget. I en instrumental inramning som annars är ganska anonym (stil- och traditionsmarkörer som steel och fiol saknas, bara Jason Isbells slide sticker ut) ger den unisona sången liksom den någorlunda demokratiskt fördelade solosången profil åt Highwomens musik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons