SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Estelle Nordenfalk:Corona-mentaliteten i sociala medier

SPG:s krönikör Estelle Nordenfalk, från Yogayama och föreläsare inom hälsa och livsstil, om hur oron för corona tar sig uttryck i sociala medier.

Text: Estelle Nordenfalk - 9 mars 2020

Vad har vi för mental beredskap när oro och instabilitet letar sig in i vår trygga vardag? Jag har följt corona-diskussionerna i sociala medier och hittat tre ganska tydliga beteendekategorier som sticker ut.

Ansvarskategorin:
Här är nyckelordet just ansvar, som används i nästan varje inlägg och framförallt är det andras brist på ansvar man pekar på. Den här kategorin tror att myndigheter mörkar siffror och tycker att vissa påståenden känns rent konspiratoriska. Retoriken påminner om den Sverigedemokraterna ibland anklagas för, där man underminerar staten och myndigheter som något man inte kan lita på. Dessutom finns det en underton av att de själva hade gjort jobbet bättre. Här kan man läsa påståenden som: ”Hade dessa ansvarslösa personer varit chefer i den här kategorins företag hade alla fått sparken med omedelbar verkan”. De använder ofta kraftuttryck som ”tafatta”, ”odugliga”, ”inkompetenta” och ”mesproppar”. Kort och gott får man en känsla av att ansvarskategorin tycker att dessa frågor är svarta och vita att hantera. Man upplever inte att det finns en komplexitet i de beslut som behöver fattas, utan känslan är entydig. Allt är mycket enkelt och de själva besitter både kompetens och den information som behövs för att styra upp situationen.

Annons
Annons

Högre utbildning-kategorin :
Vi som generellt är lite smartare än alla andra är givetvis mest pålästa även här och världen kan alltid tolkas genom räknesnurror. Den här kategorin verkar ha inlett ett slags VM i att hitta de smartaste graferna, referera till de mest begåvade artiklarna och göra sina egna uträkningar. I vanliga fall är källkritik deras starka sida, de stoltserar med att de baserar sina åsikter på fakta till skillnad från annat som de bedömer är flum. Men i hetsen att få vara avsändare till den senaste smarta statistiken och informationen går det till och med lite snabbt för denna kategori eftersom vissa källhänvisningar är svårtydda och andra uträkningar och jämförelser inte känns helt relevanta. Det blir helt enkelt slutsatser för långt bort i felmarginalen.

Oroskategorin:
Här är inte fakta den huvudsakliga informationskällan utan det är känslorna som styr. Man är jätteorolig och tycker i stort sett att alla som inte är det är idioter. Kvällstidningarna älskar den här kategorin och föder dem ständigt med domedagsunderlag som de oroliga okritiskt klickar sig vidare till.
Oron tar sig många gånger uttryck i vad som mer måste liknas vid skvaller om enskilda personer. Det skvallras om vilka som varit i Italien, vilka som har hostat, vilka som mellanlandade i Turin och smaskigast av allt – de är besatta av att få ut namn och rörelsemönster på de bekräftade fallen. Den här kategorin spekulerar gärna och har mycket tid över att ägna sig åt det. I vissa fall försöker de till och med att göra egna smittspårningar. Dessa personer kan med sin obetänksamhet över vad handlingar kan få för sårande effekter, välja att resa sig upp om en person med asiatiskt ursprung sätter sig bredvid dem på bussen.

Annons
Annons

Jag har hört att det finns en kategori som tar det hela med en axelryckning, som menar att detta är naturens gång och glatt bokar upp en resa till påsk. Men jag har inte hittat dem representerade på sociala medier ännu.

Det är klart att det i allt det här finns ett stänk av att vi går igång på dramat. I den här delen av världen är vi ju ovana vid att något obehagligt kryper nära oss. Men är det verkligen så här vi vill bli? Att vi direkt ska skapa läger och hitta andra som tycker precis som vi, så att vi kan skapa ett vi mot dem?

Vore det inte bättre om vi kunde se det som att vi alla är med om någonting som på ett eller annat sätt påverkar oss? Och i ett sådant läge välja att lita på att vi alla gör så gott vi kan utifrån ganska komplexa och för oss ovana situationer. Tänk om det är så att folk inte är idioter eller oförsiktiga med flit?

Personligen tycker jag att det förhöjda tonläget och polariseringsbehovet har gått för långt och påverkar situationen negativt. Respektlösheten som man visar myndigheter och beslutsfattande medmänniskor – som sliter med detta dag ut och dag in – känns onödig. Man behöver givetvis inte hålla med, men en viss ödmjukhet och behärskning hade nog varit mer konstruktiv och ansvarstagande.

Avslutningsvis borde vi alla kunna enas om att vi inte vill hamna i ett läge där folk avstår från att göra provtagningar med risk för att pekas ut eller bli utsatta för mobbning som följd av ett positivt testresultat.

Annons