Annons

Lena Kåreland:Corneille tar revansch på Racine

TRADITION VS MODERNISM. Pierre Corneille och Jean Racine var som dramatiker varandras motsatser. Corneille var moralisten, Racine psykologen. Corneille betraktades med tiden som alltmer gammalmodig, men hans gestaltningar av stoiska kvinnor är på väg att ge honom återupprättelse.

Under strecket
Publicerad

**Dramatikern Pierre Corneille **brukar kallas den franskklassiska tragedins fader. Det är en sanning med modifikation, men utan tvekan hör han till dem som drev den franska tragedin till fulländning. I år är det 400 år sedan Corneille föddes i Rouen i Normandie. Corneilles betydelse för fransk teater kan knappast diskuteras utan att man också beaktar hans 30 år yngre kollega och rival Jean Racines teaterkarriär. Med rubriken ”Fiendebröder för evigt?” åskådliggör tidningen Le Figaro relationen mellan de två dramatikerna i den litterära bilaga som ägnas Corneille (13/4 2006).

De flesta länder har sin nationalförfattare: England har sin Shakespeare, Tyskland sin Goethe och Italien sin Dante. Men Frankrike har både Corneille och Racine. De ställs än i dag emot varandra, och man tar parti för den ene eller den andre. På 1600-talet valde Madame de Sévigny tveklöst Corneille, författaren som i sina verk gav en så briljant bild av den ideala människan med hedern och äran som ledstjärnor. Racine förstod hon sig inte på. I ett av sina många brev uttalade hon profetian: ”Racine passera comme le café.” (Racine kommer att försvinna liksom kaffet.) På den punkten visade hon sig inte särskilt framsynt. Racine har fortsatt att spelas på teatrarna, och kaffet som på 1650-talet blivit drycken på modet dricks alltjämt. Corneille i sin tur kom att få betydelse för romantikens, särskilt Victor Hugos dramer och syn på teatern. Även det romantiska geniet Alfred de Musset föredrog Corneille framför Racine. Det gjorde också Napoleon, som tilltalades av Corneilles betoning av viljans betydelse. I ”Cinna”, Napoleons favoritdrama, säger kejsar Augustus: ”Jag är herre över mig själv liksom över världen”, en replik som torde ha fallit Napoelon i smaken. Det är också lätt att förstå att filosofen Nietzsche i sin förkunnelse av övermänniskan och viljan till makt kunde finna inspiration hos karaktärerna i Corneilles dramer. Senare framhöll filosofen och författaren Jean Paul Sartre att den existentialistiska teatern, där dramats karaktärer sätts på prov i några avgörande valsituationer som formar deras personlighet, var ett slags återvändande till Corneille.

Annons
Annons
Annons