X
Annons
X

Frans G Bengtsson: Conan Doyle och anden i flaskan

När i Tusen och en natt fiskaren tar blyproppen ur mässingsflaskan, är den uppstigande röken till en början tunn och nästan omärklig – berättar Frans G Bengtsson i sin artikel under strecket i dag. Lika ofarlig tedde sig i begynnelsen den skepnad, som Conan Doyle släppte läs och gav namnet Sherlock Holmes. Men förhållandet mellan skapelse och upphovsman utvecklade sig efter hand till ett envig på liv och död, som Frans G Bengtsson skildrar.

Sherlock Holmes på sin författares axlar, illustration av Mark Sylwan.
Sherlock Holmes på sin författares axlar, illustration av Mark Sylwan. Foto: SvD:s historiska arkiv

I mars och april 1886 hopskrev unge doktor Conan Doyle, under ofta förekommande ensamma stunder i sitt mottagningsrum, en liten roman på 200 sidor med titeln A Study in Scarlet. Denna sysselsättning var tänkt som ett lämpligt sätt att bättra på de magra inkomsterna från en nyöppnad läkarpraktik. Förbättringen förblev denna gång blygsam; det visade sig svårt att intressera någon förläggare; 25 pund i ett för allt blev det slutliga budet; och när till sist boken förelåg i tryck märktes alls ingen rusning av läslysten publik. När i Tusen och en natt fiskaren tar blyproppen med Salomos insegel ur mässingsflaskan, är den uppstigande röken till en början tunn och nästan omärklig.

Men snart nog förtätas denna rök till en utomordentligt respektingivande skepnad, som vållar den stackars fiskaren allvarliga bekymmer. I den lilla boken presenterades för första gången den gestalt som, efter att i en annotationsbok ha figurerat med namnet Sherrinford Holmes, i tid hann erhålla sitt rätta och i egentligaste bemärkelse världsberömda namn. "Den mest ryktbara karaktären på engelskt språk", säger (i en nyutgiven Conan Doyle-biografi) John Dickson Carr om Sherlock Holmes; och sedan man en liten stund mediterat över biografers obehärskade uttryck, superlativers stora farlighet samt lämpligheten av att i stället ge ett sådant hedersrum åt Hamlet, med sir John Falstaff och Robinson Crusoe närmast därefter, känner man sig tvungen att ur så att säga rent demokratisk synpunkt finna påståendet riktigt. Ty Sherlock Holmes har lästs och läses utan tvivel alltjämt av långt flera människor än vad förhållandet kan vara med någon tänkbar konkurrent; dessutom också på långt flera språk, inte bara på annamitiska, tjerkessiska och baskiska, utan också på brahui, nahuatl och betsjuana.

Den första inledande antydningen om mr Sherlock Holmes och hans egenheter i denna första bok om honom har alltid förefallit mig ytterst vällyckad; delvis kanske därför att detta råkade vara den bok om honom som tidigast föll i mina händer. Dr Watson, hemkommen som invalid från afghanska kriget, letar i London efter någon som vore villig att dela möblerade rum med honom; han träffar en medicinsk vän som säger sig just ha råkat en annan person med samma önskemål. Men, tillägger vännen samvetsgrant, denne andre skall kanske visa sig mindre lämplig att kampera samman med, på grund av sina märkvärdiga vanor. Bland annat har denne man, Holmes heter han, nyligen varit sedd på en dissektionssal, i färd med att slå liken med en käpp.

Annons
X

– Slå liken med en käpp! säger Watson förstenad av häpnad (och den unge läsaren med honom).
– Just precis: han ville ha reda på om blåmärken kunna framkallas efter döden.

När man i trettonårsåldern läser detta för första gången, känner man sig genomströmmad av en förvissning att detta artar sig bra och att det må vara väl värt att stifta så ingående bekantskap som möjligt med denne vetgirige herre med käppen.

Men för den unge författaren, som hade en moder och ett antal syskon att försörja, och snart nog hustru och barn också, blev alltså resultatet av detta första försök i detektivgenren en stor besvikelse; han vände Holmes ryggen, som han trodde för alltid, och började med entusiasm och stor omsorg skriva historiska romaner, det litterära område som djupast intresserade honom och som ban ansåg sig mest lämpad för. Men medan han var upptagen av de grundliga medeltidsstudier, som ledde till The White Company (en bok som han allt framgent och med full rätt ansåg som sitt bästa verk), stördes han av en middagsinbjudning från en viss mr Stoddart, amerikansk förläggare och ägare till Lippincotts Magazine, som utgavs i både Amerika och England. Denne mr Stoddart hade läst A Study in Scarlet och tyckt om den; och hans korruptionsmiddag, till vilken också en annan ung litteratör vid namn Oscar Wilde inbjudits, kan sägas ha varit lyckad. Dess litterära resultat blev nämligen dels The Picture of Dorian Gray, dels The Sign of Four. Conan Doyle sammanskrev sitt bidrag fortast möjligt, såsom ett störande avbrott i det stora verket om Svarte Prinsens bågskyttar, och Sherlock Holmes fungerar fullt tillfredsställande i den sinnrikt spunna berättelsen om den stora skatten från Agra. Men en sak är anmärkningsvärd: i första kapitlet få vi veta att Holmes, på grund av den för honom outhärdliga bristen på förstklassiga förbrytelser i London, dagligen i sin sysslolöshet måste tillgripa en spruta sjuprocentig kokainlösning; eller kanske rättare, att döma av ett yttrande av Watson, kokain varannan dag och morfin varannan, ett arrangemang som kanske är en aning mera hälsosamt men dock tillräckligt olycksbådande. Detta skvallrar tydligt om att Holmes redan sett sina bästa dagar och inte kan väntas leva så värst länge, särskilt om man därtill tar hänsyn till hans fruktansvärda konsumtion av starkaste sortens piptobak. Visserligen torde Holmes ganska snart ha lagt bort kokainet, som vi framdeles aldrig mera få höra omtalas; episoden torde dock kunna tolkas som ett första litet försök av Conan Doyle att förkorta sitt problembarns dagar. Det var inte detektivhistorier han tänkte ägna sig åt i fortsättningen utan The White Company och liknande ting.

Den älskvärde mr Stoddart var alltså anledningen till detta andra framträdande av Sherlock Holmes; publikframgången förblev även denna gång måttlig. Men nu, på vårsidan 1891, ingrep Conan Doyles litteräre agent, och därmed blev det annat av. Engelsmännen, till och med engelska författare (av mankön), ha i regel varit kända för en viss blyghet rörande egna prestationer; på något sätt faller det sig svårt för dem att ansikte mot ansikte med en tankspritt gäspande förläggare prisa sitt verk med tillräcklig furia för att hos denne väcka behövligt lidelsefullt intresse för det erbjudna manuskriptet. Därför hyr man specialtränade män (kanske f.d. författare av förlagsannonser) till denna syssla; mot lämplig provision tuta de sina klienters lov i alla åtkomliga förläggaröron och kunna också på fri hand företaga sig en del annat till litteraturens fromma. Conan Doyles agent sålde sex stycken obefintliga korta Sherlock Holmes-historier till den nystartade tidskriften Strand Magazine, för det då mycket goda priset av 35 pund per styck, och bad Conan Doyle att sätta i gång fortast möjligt. Denne fann det bäst att lyda: den oväntade inkomsten kom lämpligt, och en serie på sex föreföll inte skrämmande. Historierna mottogos begärligt av redaktionen, men det var ingenting mot den begärlighet varmed de inom kort anammades av publiken. Sherlock Holmes var plötsligt i var mans mun. Anden i flaskan var helt ute nu, och trots beslutsamma försök skulle det visa sig omöjligt att åter få honom instoppad.

Serien på sex var slut; den var endast en liten aptitbit för publiken. Strand ville ha ytterligare sex; Conan Doyle vägrade. Magasinet envisades bönfallande; för att få slut på saken förklarade han sig endast kunna reflektera på en fortsättning mot 50 pund per styck. Detta föreföll honom betryggande, men magasinet accepterade med en suck av belåtenhet och Conan Doyle började känna sig orolig. Ett första allvarligt mordförsök mot Sherlock Holmes planerades nu. I ett brev till sin moder, som var hans förtrogna i allt, meddelade han att han tänkte taga livet av Holmes i denna series sista berättelse. Ett skri av ångest, smärta och raseri blev det omgående svaret från modern. Döda Holmes! Aldrig i livet! Han kunde bara våga försöka! Vad slags galenskap var nu detta! Hon skulle själv hjälpa honom att fundera ut lämpliga ämnen för kommande historier om Sherlock Holmes, ifall detta beredde honom svårighet, och till och med åtaga sig korrekturläsningen.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Conan Doyle älskade mycket högt sin moder, som var en begåvad och karaktärsfast dam av walesiskt blod; inför hennes utbrott föll han till föga, och Sherlock Holmes överlevde serien. De tolv hittills åstadkomna historierna utgåvos i bokform och hade otrolig åtgång, och Strand kastade sig åter, enträgnare än någonsin, över honom. Man ville nu ha en serie på tolv och motsåg en första historia ju förr desto hellre. Conan Doyle förklarade sig ha haft nog av Sherlock Holmes: besväret att hitta på nya ämnen tråkade ut honom; dessutom hade han bättre ting att syssla med. Tusen pund för en serie på tolv var det minsta han kunde tänka sig för att gå med på förslaget. Efter att ha tagit till så pass kände han sig lugn, men magasinet tvekade inte ett ögonblick. Serien måste alltså skrivas och kom att bestå av ett par medelmåttiga ting och ett flertal som voro utmärkta; Holmes popularitet steg i mån av möjlighet ytterligare. Men nu måste det ändå en gång för alla bli ett slut på detta. En andra mordplan, om vilken ingenting förrätts på förhand, kom nu till utförande i denna series sista berättelse, ödesdigert betitlad "The Last Problem". I en brottningskamp utan vittnen vid Reichenbachfallets rand, mellan Holmes och professor Moriarty, tumla mästerdetektiv och förbrytarkung lyckligen utför branten och försvinna i avgrunden.

Conan Doyle andades ut befriad. Om moderns reaktion veta vi ingenting, hon fick finna sig i ett fullbordat faktum; men publikens bestörtning och förtrytelse var fruktansvärd. Detta var allra minst ett mord på en nationell institution, och Conan Doyle fick per post höra åtskilligt om sitt lymmelaktiga tilltag. Under de följande åren hade han mycket att stå i: historiska romaner, upplevelser hos mahdisterna i Sudan, boerkriget och dess historia, muntra berättelser med napoleonskt ämne och annat mera. År 1901 fick han av en god vän ett lockande uppslag till en berättelse som borde kunna vålla små rysningar hos läsaren, och efter en tids funderande visade det sig att den skulle bli mest effektiv om Sherlock Holmes finge hand om den. Holmes låg visserligen sedan länge på Reichenbachfallets botten, inte tu tal om den saken, men svårigheten kunde övervinnas med att man läte berättelsen utspelas före hans frånfälle. Uppslaget blev till en hel roman, The Hound of the Baskervilles, skriven helt frivilligt och i bästa humör; och trots John Dickson Carr (som anser The Valley of Fear ännu bättre) blir jag kvar vid min gamla åsikt att detta är det finaste numret i hela Holmesiaden. Men det är klart att man helst bör vara femton år, eller så ungefär, för att fullt få ut den bländande effekten av sådana ting som t.ex. när gamle Baskerville, sedan han en kväll fridfullt rökt cigarr vid en parkgrind ut mot heden (avfallen cigarraska på två ställen), plötsligt börjat gå på tå bortåt en gång (tydliga spår), för att efter en stunds sådan sällsam förflyttning nedfalla död.

Denna roman löpte i Strand från hösten 1901; och publiken, en björn som aldrig fallit riktigt i ro under de år som gått, kvicknade hastigt till och röt av välbehag. Holmes var visserligen fortfarande död, men kanske det fanns hopp. Ett amerikanskt tidskriftsförlag gjorde nu slag i saken med ett meddelande till Conan Doyle: Om han såge sig i stånd att återkalla Holmes till livet, på något sätt som bortförklarade händelsen vid Reichenbachfallet (en händelse som ordföranden i aktiebolaget Strand Magazine vid en bolagsstämma karakteriserat såsom "olycklig" och "förskräcklig"), så vore man beredd att för amerikanska rättigheter betala femtusen dollar per styck för en serie på sex berättelser, och för så många han ville skriva därutöver; vartill skulle komma mer än hälften så mycket från Strand för engelska rättigheter.

Kör i vind, svarade Conan Doyle, ett svar som man strängt taget inte kan förvåna sig över; och under upploppsartade former utkom "The Adventure of the Empty House", första numret i serien The Return of Sherlock Holmes i Strands augustinummer 1903. Köbildning tycks ha uppstått redan utanför Strands tryckeri; och "uppträdena kring järnvägsstationernas tidningskiosker", säger ett kvinnligt ögonvittne, "voro värre än någonting jag sett vid realisationsförsäljningar". Allt var åter som det borde vara i en lycklig värld: Holmes, med en smula hum om japansk brottning, hade aldrig följt med professorn ned i vattenfallet. Och det gamla handlaget hade inte slappnat: utvilad av ett antal års forskningsresor i Tibets innandömen var han i finare form än någonsin. Överste Sebastian Moran, den överlägsne tigerjägaren, falskspelaren och mördaren, framlidne professor Moriartys närmaste man, drar för sista gången en suck av lättnad, med sin mustasch hängande över kolvhalsen på det fina luftgeväret, när han tar Holmes nattrocksklädda byst på kornet; ur sitt bakhåll kastar Holmes sig över honom, den förvånade översten kämpar som en furie men lugnas av doktor Watson, som slår honom i skallen med sin revolver; Lestrade kommer rusande med sina konstaplar och tar hand om fångsten; och i den gamla kulan i Baker Street, som mrs Hudson och broder Mycroft hållit orörd, sitta senare på natten Holmes och Watson som förr, ostörda av draget från den sönderskjutna fönsterrutan.

Ännu en gång blev ett slut förkunnat med berättelsen "His Last Bow", om Holmes och den tyske spionen vid första världskrigets utbrott. Och där borde det verkligen ha blivit allvar av; ty vad som därefter följde, The Case-Book of Sherlock Holmes, är svagt. Conan Doyle begår här det fullständigt mördande stilfelet att låta vissa historier berättas av Holmes själv. Åldern kan ha spelat in men framför allt det faktum att Conan Doyle under sina senare år var helt upptagen av sina spiritistiska intressen och gjorde allt annat med vänster hand, trots de tio shilling ordet som torde ha varit hans slutliga honorar för historier om Holmes.

Litterärt sett äro naturligtvis hans detektivhistorier för ingen del att jämföra med dem som åstadkommos av Edgar Allan Poe, genrens skapare. Å andra sidan alstrades av Conan Doyles exempel, och förmodligen också av hans svindlande honorar, hundratals och åter hundratals detektivförfattare, därav en och annan fullt njutbar; och ändå skulle väl få läsare vilja påstå att någon enda bland myllret av senare detektivhjältar kommer upp i jämnhöjd med Sherlock Holmes.

Det ovanstående utgör, såsom synes, intet försök till en recension av den nu föreliggande biografien. (Den kommer att anmälas nästa vecka av Gösta Attorps. Red. Anm.) Det här av mig skisserade ämnet, om för hållandet mellan Conan Doyle och hans problembarn, är redan ett ledmotiv i boken.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Sherlock Holmes på sin författares axlar, illustration av Mark Sylwan.

Foto: SvD:s historiska arkiv Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X