X
Annons
X
Kultur
Recension

Coldplay

"Men du får ju inte ta kort från den vinkeln. Jag har en begynnande kulmage. Vi är feta och har finnar". Coldplays sångare Chris Martin står ute i Globen-publiken - bland fjorton tusen jublande fans - och oroar sig för en uppsträckt mobilkamera. För att vara 00-talets egenproducerade största rockstjärna – och mannen som för tre år sedan framröstades till världens sexigaste vegetarian - har den 31-årige Martin ett anmärkningsvärt dåligt självförtroende. Den som trodde att den snaggade brittens vänskap med amerikanska hiphopgiganter som Jay-Z och den nästan absurt självuppfyllde Kanye West skulle resultera i en egoboost har fel. Men nog hade det varit nyttigt om Coldplays succé hade stigit den kroniskt orolige Martin åt huvudet. Då skulle hans självbild kanske hamna på en normal nivå. För frågan är egentligen vad Martin är osäker över: han klarar ju sin roll alldeles utmärkt och Coldplays musik är dessutom av den sällsynta typ som mår bäst av att blåsas upp till ett XXL-format. Där känslan av hård plaststol mot kroppen liksom blir som pricken över i:et. I bandets musikaliska framträdande syns dock inga spår av eventuell osäkerhet. Londonkvartetten vrider upp volymen till max och rullar ut sin rättvisemärkta arenarock som om det vore den mest naturliga saken i världen.

Martin gungar vid scenkanten i en dans som ser mer frigörande ut än koreograferad. Han snurrar med gitarren i brösthöjd och studsar som en oförstörd elvaåring. Men oavsett hur oförarglig den helyllestickade popstjärnan Martin och hans Coldplay än kan tyckas vara lyckas de för många vara mer provocerande än sjudussin black metal-band ihop. Gruppens musik har kallats för sängvätarpop och stagnerade britpopstjärnor som Liam Gallagher missar aldrig ett tillfälle att smäda bandet och avfärda deras fans som fula och töntiga (Gallagher verkar uppenbarligen ha missat att nörden under de senaste åren blivit den populärkulturella förebilden).

Annons
X
Annons
X
Annons
X