Annons
X
Annons
X

Coco Moodysson: Håll ut. Bara fortsätt även om folk kastar ägg på dig.

Coco Moodysson är en förebild för många svenska serietecknare. Själv drömmer hon om ett vanligt jobb som polis. På fredag är det premiär för ”Vi är bäst”, filmen som maken – och potentiella poliskollegan – Lukas Moodysson gjort baserad på hennes seriealbum.

(uppdaterad)
Coco Moodysson tillbringar en stor del av dagarna inom hemmets fyra väggar – hennes kontor ligger våningen ovanför familjens lägenhet. ”När man sitter rätt mycket själv får man tid att odla saker. Man blir mer extrem än om man hela tiden ska vara ute bland folk.”
Coco Moodysson tillbringar en stor del av dagarna inom hemmets fyra väggar – hennes kontor ligger våningen ovanför familjens lägenhet. ”När man sitter rätt mycket själv får man tid att odla saker. Man blir mer extrem än om man hela tiden ska vara ute bland folk.” Foto: OLA TORKELSSON

SÖNDAGSINTERVJUN

Coco och Klara gör ett grupparbete om miljöförstöring. De vill egentligen göra det ensamma men NO-fröken Barbro har totat ihop dem med två andra tjejer. Den ena har en solskärm där det står ”Vad fan glor du på”, den andra en tröja med Musse Pigg-tryck.

Fyra små serierutor är allt som krävs. Duns ner i klassrummet igen bredvid de där coola tjejerna med sin permanent, sin Date-parfym och sina Nivea-sminkade läppar. De där som formade munnen till en mäh-min när de granskade en uppifrån och ner. Men i Coco Moodyssons ”Aldrig godnatt” går den avslutande serierutan inte ut på att hon och Klara försöker bli som de andra. I stället sätter Coco på sin freestyle och hennes bästis får ett raseriutbrott.

–Jag var inte särskilt modig. Jag förstår att det kan uppfattas så, men i den värld jag kommer ifrån var det inte särskilt upproriskt att bli punkare. Våra storasyskon var det – det var självklart att en stor bylsig ylletröja och ett par kängor var snyggare än en rosa mjukisdräkt, säger Coco Moodysson och ställer ner ett vattenglas ovanpå en hög av skisser som hon föser undan när jag oroar mig för att spilla.

Annons
X

På fredag är det svensk premiär för ”Vi är bäst”, filmen som bygger på hennes självbiografiska seriealbum ”Aldrig godnatt”. Handlingen kretsar kring Coco (i filmen heter hon Bobo) och hennes två vänner som bildar ett band i början av 1980-talet. Regissör är Cocos make Lukas Moodysson och paralleller har redan dragits till både ”Tillsammans” och ”Fucking Åmål”.

–Nån kallade den en sockersöt feelgood-film. Det tyckte jag var roligt för mina serier känns ofta så feelbad, säger Coco Moodysson.

På väggen bakom mig hänger teckningar från ”Aldrig godnatt” – Coco, Klara och Matilda dansar vilt på vardagsrumsparketten.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Vi hoppade och skrek till låtar tills lamporna sprack eller så låg vi och grät på golvet. Det var ganska självklart att vi sedan började spela själva. Vår största spelning var 1984 när vi var förband till Sator Codex, då hette vi Andra kammaren. Men först hette vi Nervösa 50-kort efter det gamla SL-kortet som man var tvungen att ta en bild till.

    Vilket poetiskt namn.

    –Vi hade dödat dig om du hade sagt det, haha. En av våra första spelningar var på högloftet på Skansen, som förband till Strix Q. Men jag hade missuppfattat och trodde att vi skulle vara förband till Status Quo och gick och skröt om det ända till en kompis storebror sa att det absolut inte kunde stämma. Spelningen gick åt helvete som vanligt. Men vi var ju bara 13 år.

    Coco Moodysson började göra serier först när hon fyllt 30 år, men har ändå varit en föregångare i genren, inte minst som inspirationskälla för kvinnliga serietecknare som Liv Strömquist, som också nämnde henne i sitt sommarprat i juli. Innan Coco Moodysson började utbilda sig till tecknare jobbade hon som undersköterska, som lantarbetare och studerade till teckenspråkstolk.

    Hon tar avstamp i den tiden i debutboken ”Coco Platina Titan Total”. Där berättar hon om ensamheten i sin första lägenhet, om hur hon handlar basvaror på Konsum för att försöka fylla tomrummet hon känner inom sig. Hon är inte längre en kaxig 13-årig punkare, utan en vilsen 21-åring som glömmer bort vad verktygen heter på den operationsavdelning hon jobbar på. Men så tittar tuppkammen fram igen och Coco bestämmer sig för att göra det som alla andra bara pratar om – hon flyttar till landet och börjar mocka och mjölka kor. Även om att bli undersköterska och flytta till Hägersten var rätt punkigt det med, för ett proggbarn från Mariatorget.

    –Mmm. Det var väl en form av revolt, jag ville fly geggamojan på Söder och gå omkring och se mäktig ut i en vit rock. Men jag var världens sämsta undersköterska. Det gick liksom inte in i mitt huvud vad ett normalt blodtryck är. Och jag var ganska klantig, tappade viktiga saker i golvet och så. Även patienter.

    Karriären som bonde gick kanske inte heller strålande, men den där mest genomskinliga sårbara tiden på väg mot vuxenhet lämnade hon bakom sig. När hon blickar tillbaka ritar hon sitt 20-åriga jag – hon som är så rädd att rösten ska spricka när hon frågar efter rätt storlek i en klädaffär – med tunna ibland nästan genomskinlig streck.

    På den sörmländska landsbygden, någonstans mellan ladugården och teckenspråkslektionerna hittade hon hem. Hon hade precis blivit tillsammans med den dåvarande DI-studenten Lukas Moodysson, ett år senare föddes det första av deras tre barn och så småningom landade hon i att det var serietecknare hon skulle vara.

    –Jag såg en massa döva på gatan och blev intresserad av vad de höll på med, de stod alltid i grupper och såg hemliga ut. Jag läste teckenspråk ett tag på folkhögskola, sen slutade jag tvärt och började göra serier i stället. Jag förstod att jag skulle kunna åstadkomma något med text och bild. Att det passade mig.

    Hur träffades du och Lukas?

    –Det är en fin historia som jag inte vill berätta. Det var 1994, jag var 24, han var 25.

    Han var redan inne i den där konstnärsvärlden som du hade växt upp i?

    –Nej, det var han inte. Han var en radhuskille från Åkarp som skrev dikter. Lukas och jag har alltid hållit oss för oss själva väldigt mycket, inte umgåtts med så mycket folk eller hängt i några konstnärskretsar. Det har alltid varit vi två på en liten resa.

    Så du är inte en del av det stora serietecknarkollektivet här i Malmö med bland andra Liv Strömquist, Nanna Johansson, Sara Hansson och Sara Granér?

    –Det kanske finns ett sådant, men jag är dålig på att vara social – jag är mest här inne. Mmm. Det är inte det att jag har valt bort umgänge, jag har bara ingen fallenhet för det.

    Coco Moodysson dröjer på orden. Det är många ”mmm”. Ännu fler ”jag vet inte”. Hon är både välkomnande och lite hemlig. Vi sitter i hennes arbetslägenhet som ligger i samma trappuppgång som familjens bostad. I köket hänger lite kläder på tork. På en hylla står en skokartong och frestar med budskapet ”Cocos förra liv”. Det är lite som att hon gläntar på dörren till sitt innersta, men ändå vänligt låter oss stanna i farstun.

    –Det är svårt att kommentera sig själv, säger hon och låter i stället väggarna tala.

    Bredvid de små klippdockorna från ”Aldrig godnatt” hänger två stora porträtt på Edward och Bella från Twilight-serien. Mitt emellan dem en liten bild på henne själv. Scenen känns igen från hennes fina ungdomsroman ”Onda krafter Sollentuna” som kom i fjol. Där har 12-åriga Maxine nålat upp en bild på sig och sin adoptivmor mellan vampyraffischerna.

    –Jag älskar den första Twilight-filmen och de där två. Bella är så otrolig tuff och snygg. De hänger kvar på väggen som ett sällskap, säger Coco Moodysson medan min blick sveper vidare över fotografierna på Lukas och barnen, en Robert Smith-docka som hon sytt själv, en 5-årsdagbok, ett urklipp från en artikel om konståkning och en affisch från en The Cure-spelning 2011 målad av samme konstnär som sedan gjorde omslaget till ”Onda krafter i Sollentuna”.

    Hon går till botten med sin fäbless för The Cure i seriealbumet ”Jag är ditt fan in i döden”, som skildrar hur hon som snart 40-åring går på sin första konsert med gruppen hon älskat sedan tidiga tonår.

    –Runt 1987 när de var gigantiska tyckte jag nog att de hade sålt ut sig. Jag ville inte stå där och trängas med en massa fans, och vara en i mängden. Sedan fattade jag att jag bara fick skärpa mig och gå och se dem.

    Efter konståknings-EM i Malmö 2003 hyser hon liknande känslor för konståkning.

    –Att se det live är väldigt mäktigt, jag och Lukas blev helt fast. Jag tänker att när jag blir 65 år ska jag åka på varenda konståkningstävling som finns.

    Stalka konståkningsstjärnor i stället för Robert Smith?

    –Jag har redan börjat. Jag har faktiskt ett helt autografblock. Jag har till exempel Mao Asadas autograf, hon bodde på samma hotell som vi under VM i Göteborg 2008.

    Visste du i förväg vilket hotell hon skulle bo på?

    –Ja.

    Haha, du är hardcore.

    –Mmm. Vi åkte hiss med Carolina Kostners tränare också när hon precis hade förlorat guldet till Asada. Han klev in i hissen skitförbannad med en bag-in-box i handen.

    Att fortfarande ha förmågan att svepas iväg av sina intressen känns lite som nyckeln till Coco Moodyssons konstnärs- och författarskap. Hon behöver inte famla någonstans i det förflutna för att få grepp om de känslor som de flesta förknippar med barndomen. Kanske är det därför hon alltid tycks hamna där. Inte heller har hon glömt de mörka stråken som minnet tenderar att försköna, men som är ständigt närvarande hos riktigt skickliga barn- och ungdomsförfattare.

    –Jag känner mig hemma i barndomen. Att skildra den är faktiskt det enda jag tycker att jag är bra på. När det gäller resten fuskar jag mig fram, det blir liksom hemmagjort.

    Lite får jag bilden av att hon och Lukas leker tillsammans. Det kanske är helt felaktigt – hon betonar också vikten av att vara vuxen på riktigt. Att man visst ska ha dåligt samvete som förälder även om alla förståsigpåare menar att man inte ska ha det.

    –Det är viktigt att ha ett slags ljus på sig så att man skärper sig.

    Och hon älskar rutiner.

    –Jag hatar lov och jag hatar klämdagar och helger. Varken jag eller Lukas tycker om helger, det har vi gemensamt. Det finns inga ramar att förhålla sig till. Jag gillar vardag nio till fem, man vet exakt vad man ska göra. Nu är det dags för det och sen för det och sen lagar man middag. Jag trivs med det tråkiga.

    Lukas kontor ligger vägg i vägg och 2005 kom deras gemensamma, lite mer svårtillgängliga, bok ”Vårdcentralen Fontanellen”.

    –Det var rätt kul att göra den. Eller det var så länge sedan, jag minns knappt. Det var egentligen inte så stor skillnad från hur vi brukar jobba. Vi träffas varenda dag och pratar om allting som vi gör. Om vi har tid läser vi varandras saker.

    Har ni dörren stängd eller öppen?

    –Öppen, men jag vill oftast stänga den. Jag tycker att han slår så hårt på tangenterna och blir stressad över att han verkar vara så energisk. Men när det är tyst vet jag att han har fastnat på nätet. Det är skönt för då ligger jag före. De dagar som jag jobbar dåligt jobbar han bra och tvärtom. Om man generaliserar lite.

    Det verkar underbart att kunna dela sitt konstnärskap med någon.

    –Jag tror att vi har hjälp av varandra, när den ena har haft en dålig dag så vet den andra vad man ska säga för att trösta. Men både jag och Lukas kan prata om att göra nåt helt annat – skaffa ett riktigt jobb. Jag tror att vi hade blivit två bra poliser som åker runt i en bil.

    Hur kom det sig att ”Aldrig godnatt” blev film?

    –Det var väldigt okomplicerat. Lukas frågade mig och jag sa ja. Jag tänkte nog mest: ”vad bra, han kommer att få roligt”. För det är en rolig värld att befinna sig, det tyckte jag medan jag ritade serien.Jag har inget emot att han ändrade titeln. Det är hans film och det är min bok. Däremot blev jag irriterad när mitt förlag hörde av sig och ville ge ut ”Aldrig godnatt” i pocket, men kalla den för ”Vi är bäst”. Den pocketen är jag inte intresserad av.

    Vad betyder ”Aldrig godnatt”?

    –Jag älskade att sova över. Ligga i mörkret och prata och hålla sin bästa vän i handen. När man skulle säga godnatt var det alltid lika ledsamt och definitivt.Jag ville vara kvar i ögonblicket så länge som möjligt.Men titeln syftar också på att man aldrig ska ge upp. Håll ut. Bara fortsätt spela även om folk kastar ägg på dig.

    Annons
    Annons
    X

    Coco Moodysson tillbringar en stor del av dagarna inom hemmets fyra väggar – hennes kontor ligger våningen ovanför familjens lägenhet. ”När man sitter rätt mycket själv får man tid att odla saker. Man blir mer extrem än om man hela tiden ska vara ute bland folk.”

    Foto: OLA TORKELSSON Bild 1 av 3

    Ur ”Aldrig godnatt”.

    Bild 2 av 3

    Coco Moodysson.

    Foto: OLA TORKELSSON Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X