Susanne Wigorts Yngvesson:Clintans teologiska universum

Hämnd är ett centralt tema i Clint Eastwoods fem decennier långa filmkarriär. Både som skådespelare och regissör återvänder han till frågor om våld och försoning med utgångspunkt i judisk-kristna referenser.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Clint Eastwood i "Den gode, den onde, den fule" (1966).

Clint Eastwood i "Den gode, den onde, den fule" (1966).

Foto: United Artists
Annons

En natt runt midsommar plockade jag kantareller med Clint Eastwood. Vi var förvånade över att just vi hade hamnat i samma skog och nu försåg oss av skogens guld som vi försiktigt lade i en gemensam korg. Sedan 15-årsåldern har jag vistats i Clintans universum, men nu var det han som hade klivit in i mitt. Denna dröm blev symbolisk för de existentiella, politiska, etiska och teologiska världar som han har öppnat med sina filmer. Han är både främlingen och pappan, hämnaren och älskaren.

Sedan den första egna filmen ”Mardrömmen” (”Play Misty for me”), har han under drygt 40 år dekorerat världen med hårdkokta typer, tuffa kvinnor, utsatta individer och maktfullkomliga galningar – och dessförinnan grundlagt myten om Mannen utan namn i Sergio Leones spagettivästern, en rollfigur som han tagit med sig genom Dirty Harry och Will Munny. Då är han en främling med skäggstubb och skitiga naglar. En ensam man. En överlevare. En man att älska för den som låter honom kattlikt komma och gå på egna villkor. En gestalt som passerar människors liv och förändrar förutsättningar för både onda och goda. Han skipar rättvisa med våld och försonar i tystnad eller med få kärnfulla ord som ”Go ahead, make my day!”. Många av hans världar är manliga – saloonen, poliskåren, militären, boxningshallen. Men det är kvinnorna, ursprungsbefolkningarna, krigens offer eller de utstötta som är motiven för hans kamp.

Annons
Annons
Annons