Recension

Clem SnideClem Snide bäst när skämten slår över till melankoli

Under strecket
Publicerad
Annons

De har gummiskor och keps till vit smoking med bilder av renar och älgar på ryggen. Sångarens gitarr har lagats med silvertejp. På trummorna ligger några bananer, och en sång handlar om tysk hiphop. Inte så många i publiken skrattar. Clem Snide uppfyller alla kriterier på att vara ett skojband, kanske till och med av den värsta sorten: amerikanskt collegeskoj. Lyckligtvis är scenklädseln till en viss del missvisande, för även om de under några låtar ägnar sig åt att vara roliga är det minst lika mycket tid kvar åt sentimentalitet.

Sångaren Eef Barzelay har en speciell, fin men samtidigt lite ödslig röst som ger en ton av hopplöshet. Det funkar utmärkt till vackra countryballader som Joan Jett of Arc, men allra bäst är Clem Snide när skämten slår över och inte är roliga längre, utan i stället melankoliska. Lite som Belle and Sebastian, eller en Douglas Coupland som börjat spela country.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons