Annons

Clem Snide bäst när skämten slår över till melankoli

Under strecket
Publicerad

Konsert
clem snide
debaser, tisdag
4De har gummiskor och keps till vit smoking med bilder av renar och älgar på ryggen. Sångarens gitarr har lagats med silvertejp. På trummorna ligger några bananer, och en sång handlar om tysk hiphop. Inte så många i publiken skrattar. Clem Snide uppfyller alla kriterier på att vara ett skojband, kanske till och med av den värsta sorten: amerikanskt collegeskoj. Lyckligtvis är scenklädseln till en viss del missvisande, för även om de under några låtar ägnar sig åt att vara roliga är det minst lika mycket tid kvar åt sentimentalitet. Sångaren Eef Barzelay har en speciell, fin men samtidigt lite ödslig röst som ger en ton av hopplöshet. Det funkar utmärkt till vackra countryballader som Joan Jett of Arc, men allra bäst är Clem Snide när skämten slår över och inte är roliga längre, utan i stället melankoliska. Lite som Belle and Sebastian, eller en Douglas Coupland som börjat spela country. De har skrivit några låtar som bara är bra också, som inte kräver så
mycket omtolkning och textanalys. Weird från den nya skivan är en sådan, och är kanske den bästa låten under kvällen. I love the unknown, som är det närmsta Clem Snide kommit en hit i Sverige, är en annan. I kväll gör de den i en 80-talsrockig version, fjärran från originalet både i stil och i kvalitet. Men som Eef sagt lite tidigare: ”Clem Snide hatar klimax, men älskar antiklimax”. Och när dessa blir tillräckligt vemodiga är det svårt att vara oberörd. Lars Lovén

Annons
Annons
Annons