Annons

Mats Gellerfelt:Claude Simons omvända religiositet

Claude Simon är död. Under sin levnad hann han med att förnya den moderna litteraturen, genom att bryta upp den traditionella berättarformen. Hans böcker kan anses svårlästa, men erbjuder likväl en enorm skönhetsupplevelse.

Under strecket
Publicerad

När Claude Simon (född 1913) avled i onsdags innebar det att en av 1900-talets främsta och inte minst mest inflytelserika författarskap avslutades. Det är få författare förunnat att på ett avgörande sätt ha förändrat den moderna litteraturen, i detta fall romanen. Simon kan bara nämnas på samma gång som andra giganter och förnyare, förnyare som fått efterföljare, lärljungar och naturligtvis epigoner: Proust, Joyce, Faulkner, Woolf och en handfull andra. Att räkna upp alla de författare i vår samtid som inspirerats och lärt sig av Simon skulle resultera i en katalogaria utan like. Man kan svårligen tänka sig Carlos Fuentes mästerverk ”Artemio Cruz död” utan påverkan från den franske kollegan och dennes ”Vägen till Flandern”, om det nu inte rör sig om en otrolig slump (båda har förvisso erkänt inflytandet från Faulkners ”Stormen och vreden” och ”Medan jag låg och dog”). Ett centralt verk i den moderna spanska prosan, Louis Goytisolos mäktiga svit ”Antagonia” (vars blott första del översattes till svenska) visar uppenbara spår av Simon. Även António Lobo Antunes romaner präglas av Simoninfluenser, även om han själv påstår att han aldrig har läst honom. Detta sagt med reservation för att det är med litteraturen som med vetenskapliga upptäckter och uppfinningar – de dyker upp på flera ställen samtidigt. Spåren av Simon är emellertid betydligt svårare att finna i svensk prosa, även om man kan hävda att de experimentella författarna på 60-talet, med Per Olof Enquist, P O Sundman och Torsten Ekbom i spetsen, rent allmänt var inspirerade av ”den nya franska romanen”, som ju Simon var ganska löst förknippad med. I senare tids svensk berättarkonst kommer jag som hastigast bara på två namn: den unge döde Jan Kauris två romaner och Jan Arnalds tidiga experimentprosa. Detta kan bero på att intresset för avancerad romanteknik aldrig har varit särskilt stort i Sverige, ej heller intresset för romanens teori, som nyfransmännen var närmast besatta av.

Annons

Men rätt eller orätt så förknippas Simon med just ”den nya franska romanen”, med förgrundsgestalter som Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Robert Pinget och Michel Butor. Det finns både uppenbara likheter, men också lika uppenbara skillnader. Robbe-Grillet anförde anloppet mot den traditionella romanen i sin essäsamling (och stridsskrift) ”Pour un noveau roman” (1964). Redan här anar man den kritik av litteraturen som meningsskapande som senare kom att bli en bärande linje i poststrukturalismen med Derrida som mest kända namn och Barthes som den mest lysande kritikern. Robbe-Grillet och hans anhängare vände sig alltså mot synen på litteraturen som meningsskapande och harmoniserande, som naturtroget verklighetsavbildande. Men Robbe-Grillet hävdade provokativt nog att författaren inte har någonting att säga, ”bara olika sätt att säga det på”. Författaren har aldrig fullständig kontroll över sitt jag eller över sin text; tecknet föregår det betecknande. Världen hyser inga förborgade metafysiska sanningar, den bara ”är”, och Simon kunde i sin lysande Nobelföreläsning 1985 säga att ”den enda meningen är att världen finns till”. Bortom världens yta finns ingenting, ingen Gud eller Meningsskapande Ordning. Inte heller den litterära texten erbjuder någon mening utöver sig själv, menade de nya fransmännen i denna rätt oenhetliga rörelse med rötter i den filosofiska fenomenologin. Världen, texten och språket har blott materiell existens. Här gällde det att skapa en ny och på sätt och vis stegrad ”realism”, fullständigt beroende av ett iakttagande subjekt. Kritikerna hävdade att det var något lurt med det hela – identitetsupplösning och förlorad författarkontroll, jaha, men var inte detta en ny kontrollinstans? En anti-metafysisk metafysik? Den läsare som är varm vän av goda berättelser har nog nu antingen slutat läsa eller tagit sig för pannan, och det gjorde man redan när det begav sig. Ty den litterära praktiken blev ofta dödande trist, med maniskt exakta och utdragna beskrivningar av ting och rörelser. Jag minns att när jag läste Robbe-Grillets ”Jalusi” (1957), med den bekanta flugan som sida upp och sida ner kryper på väggen, ville skrika ”så slå då ihjäl flugfan någon gång!” I ärlighetens namn skall sägas att allt inte var lika tråkigt. Robbe-Grillet skrev en sorts metaromaner som liknade deckarpastischer och Butors ”Tidsschema” är en intrikat komponerad metathriller som är synnerligen spännande.

Annons
Annons
Annons