Mats Gellerfelt:Claude Simons omvända religiositet

Claude Simon är död. Under sin levnad hann han med att förnya den moderna litteraturen, genom att bryta upp den traditionella berättarformen. Hans böcker kan anses svårlästa, men erbjuder likväl en enorm skönhetsupplevelse.

Publicerad
Annons

När Claude Simon (född 1913) avled i onsdags innebar det att en av 1900-talets främsta och inte minst mest inflytelserika författarskap avslutades. Det är få författare förunnat att på ett avgörande sätt ha förändrat den moderna litteraturen, i detta fall romanen. Simon kan bara nämnas på samma gång som andra giganter och förnyare, förnyare som fått efterföljare, lärljungar och naturligtvis epigoner: Proust, Joyce, Faulkner, Woolf och en handfull andra. Att räkna upp alla de författare i vår samtid som inspirerats och lärt sig av Simon skulle resultera i en katalogaria utan like. Man kan svårligen tänka sig Carlos Fuentes mästerverk ”Artemio Cruz död” utan påverkan från den franske kollegan och dennes ”Vägen till Flandern”, om det nu inte rör sig om en otrolig slump (båda har förvisso erkänt inflytandet från Faulkners ”Stormen och vreden” och ”Medan jag låg och dog”). Ett centralt verk i den moderna spanska prosan, Louis Goytisolos mäktiga svit ”Antagonia” (vars blott första del översattes till svenska) visar uppenbara spår av Simon. Även António Lobo Antunes romaner präglas av Simoninfluenser, även om han själv påstår att han aldrig har läst honom. Detta sagt med reservation för att det är med litteraturen som med vetenskapliga upptäckter och uppfinningar – de dyker upp på flera ställen samtidigt. Spåren av Simon är emellertid betydligt svårare att finna i svensk prosa, även om man kan hävda att de experimentella författarna på 60-talet, med Per Olof Enquist, P O Sundman och Torsten Ekbom i spetsen, rent allmänt var inspirerade av ”den nya franska romanen”, som ju Simon var ganska löst förknippad med. I senare tids svensk berättarkonst kommer jag som hastigast bara på två namn: den unge döde Jan Kauris två romaner och Jan Arnalds tidiga experimentprosa. Detta kan bero på att intresset för avancerad romanteknik aldrig har varit särskilt stort i Sverige, ej heller intresset för romanens teori, som nyfransmännen var närmast besatta av.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons