Recension

Cindy Blackman Santana, Dianne ReevesCindy Blackman Santana bankar helt utan sväng

Under strecket
Publicerad
Annons

Som ett två timmar långt trumsolo. Ja, så kan man enklast sammanfatta konserten med Cindy Blackman Santanas kvartett. Själv är jag, i likhet med publiken som i stora skaror lämnar konserten, frestad att jämföra spelningen med tortyr. Det är hårda ord men det är, faktiskt, helt omöjligt att hitta några försonande drag med Cindy Blackman Santanas slamrigt onyanserade och genomgående osvängiga bankande.

Konserten är utannonserad som en hyllning till Tony Williams, också han en slagverkare i den muskulösa skolan, men det märks inte. Inte heller märks det att hon har med sig tre musiker – på gitarr, klaviatur och bas – det enda som hörs är ändå bara trummorna. Ibland kan man ana att gitarristen Aurelien Budynek har något att säga, men det är bara under de sällsynta stunder då Cindy Blackman Santana träder tillbaka ur det jazzrockiga rampljuset.

Annons
Annons
Annons