Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Chelsea Hotel är ett av tidernas mest mytomspunna hotell. Foto: Alamo
Resa

Chelsea Hotel – en historia bakom varje dörr

Dylan Thomas söp sig till döds i rum 205, Arthur Miller sörjde Marilyn Monroe i rum 614 och Bob Dylan skrev "Blonde On Blonde" i rum 202. Följ med till Chelsea Hotel i New York – hotellet där varje rum har en historia.

Många av stamgästerna checkade ut från jordelivet för länge sedan. Hotellet höll sig levande in i det längsta, och i dag sveper ödena från dem som bodde där förbi som spöken i korridorerna. Fablerna om Chelsea Hotel på West 23rd Street i New York, världens kanske mest mytomspunna hotell, lever dock vidare – och blir bara bättre med åren. För Chelsea Hotel är och förblir det enda i sitt slag. Det kommer aldrig att finnas ett hotell med så mycket historia i väggarna, med samma dignitet av gäster och som lika ofta förevigas i kulturen.

Annons
X

Den levande historieboken Jerry Weinstein, i dag 81 år, arbetade som receptionist på Chelsea Hotel i närmare 40 år. Efter pensionen blev han kvar på hotellet och arrangerade guidade rundturer. Av de hundratals författare, artister och konstnärer han träffat genom decennierna är det särskilt en som lämnat bestående minnen.

– Jerry Garcia från Grateful Dead! När han bodde på hotellet låg haschröken så tät ända ut i korridoren att man blev hög bara av att gå förbi. Tur att det inte fanns brandvarnare på den tiden, då hade de tjutit hela tiden, skrockar Jerry Weinstein i en intervju med sajten Narratively.

Jerry Weinstein stod även bakom receptionsdisken när en ung Bob Dylan fick nycklarna till rum 211. Mellan åren 1961 och 1964 bodde sångaren på hotellet, och i hans lägenhet föddes både hans dotter Jesse och merparten av låtarna till hans klassiska album "Blonde On Blonde".

Bob Dylan bodde under flera års tid på hotellet. Albumet
Bob Dylan bodde under flera års tid på hotellet. Albumet "Blonde On Blonde" kom till här. Foto: Olle Lindeborg /TT

På samma våningsplan, i rum 222, hade Leonard Cohen och Janis Joplin ett intimt möte efter att de av en tillfällighet stött på varandra i hotellhissen.

I rum 222, hade Leonard Cohen och Janis Joplin ett intimt möte efter att de av en tillfällighet stött på varandra i hotellhissen.

Enligt legenden var Joplin dock så påtänd att hon trodde att Cohen var Kris Kristofferson, och Cohen spelade med. Senare berättar Cohen i låten "Chelsea Hotel #2" om hur Joplin ger honom oralsex i en obäddad säng medan deras limousiner väntar nere på gatan.

Janis Joplin hade en het natt med Leonard Cohen i rum 222.
Janis Joplin hade en het natt med Leonard Cohen i rum 222. Foto: UPI

**Patti Smith bodde **på hotellet i flera omgångar. 1962 kom hon dit med sin dåvarande pojkvän, en fattig fotograf vid namn Robert Mapplethorpe, som inte lyckades övertyga hotellchefen Stanley Bard om att några fotografier på hans döende vänner borde räcka som betalning för en månadshyra. Stanley Bard lät dem flytta in ändå. Under samma period spenderade Arthur Miller sju år i rum 614. Den Pulitzer-vinnande författaren var en nedbruten man efter skilsmässan med Marilyn Monroe, men så småningom åkte skrivmaskinen fram och pjäserna "Efter Syndafallet" och "The Chelsea Effect" tog form. De sista åren på hotellet levde Miller lyckligt familjeliv med sin nya fru, fotografen Inge Morath, och deras dotter Rebecca.

**Även en stor **del av beat-generationens författare bodde och skrev på hotellet, däribland Jack Kerouac som under ett par intensiva månader la sista handen vid "På Drift" och däremellan hade ett kärleksförhållande med Gore Vidal på sitt rum. Den irländske värstingförfattaren och alkoholisten Brendan Behan tilläts flytta in på nåder för att få en stunds skrivro. Villkoret: han fick inte förstöra någon inredning. Behan höll löftet, men roade sig i stället med att jaga städerskor genom korridorerna. Nykterhet var även ett okänt begrepp för kollegan Dylan Thomas som efter arton glas whisky på en närbelägen bar föll i koma på sitt rum och senare dog av alkoholförgiftning.

Tjugofem år senare svepte döden in på rum 100 när Sex Pistols-basisten Sid Vicious knivmördade sin flickvän Nancy Spungen i badrummet.

Tjugofem år senare svepte döden in på rum 100 när Sex Pistols-basisten Sid Vicious knivmördade sin flickvän Nancy Spungen i badrummet.

Incidenten fick hotelledningen att för första gången ifrågasätta sitt klientel. Den efterföljande mediaexponeringen var enorm, dessutom invaderades hotellet av horder av punkare som ville sörja utanför "the Vicious room". Slutligen plockades originaldörren bort och tvårummaren gjordes om till två mindre rum.

Sid Vicious knivmördade sin flickvän Nancy Spungen i rum 100. Efter det började hotelledningen ifrågasätta sitt klientel.
Sid Vicious knivmördade sin flickvän Nancy Spungen i rum 100. Efter det började hotelledningen ifrågasätta sitt klientel. Foto: Pressens bild

Chelsea Hotel är givetvis inte det enda hotellet med legendstatus genom historien. Men till skillnad från exempelvis Ritz i Paris och Chateau Marmont i West Hollywood erbjöd man inget lyxboende. Tolvvåningsbyggnaden från 1885, ritad av den fransk-brittiske arkitekten Philip Hubert och Manhattans högsta byggnad vid invigningen, var visserligen enastående vacker med sina smidda järnbalkonger, generösa ljusinsläpp och den grandiosa järntrappan som gick från lobbyn hela vägen upp till de välvda takfönstren på våning tolv. Men de 400 rummen var förhållandevis enkla och inte sällan klaustrofobiskt små, undantaget lägenheterna på åttonde och nionde våningen som hade rymd, polerade trägolv och öppna spisar.

Så hur blev då Chelsea Hotel ett andra hem för några av de mest betydelsefulla författarna, musikerna och konstnärerna under den andra halvan av 1900-talet?

Allt var hotellchefen Stanley Bards förtjänst. Bard, som kallats både "världens bästa hyresvärd" och "tidernas största starfucker", var i början av 1950-talet en intellektuell ung man vars framtidsdrömmar inte inkluderade ett liv i hotellbranschen. Pappa David, framgångsrik affärsman, tog ingen notis om detta och placerade sonen i chefsstolen på Chelsea Hotel som han köpt av ett konkursbo. Stanley Bard blev kvar i över femtio år, med påtagligt fria tyglar och med en särskild vurm för fattiga kulturpersonligheter.

– Stanley Bard var en beskyddare av konsten i New York. Han hjälpte unga konstnärer, gav dem tak över huvudet och lät dem betala efter bästa förmåga. Det var hans enkla filosofi, berättar Velvet Underground-medlemmen John Cale för brittiska The Guardian.

**Enligt Cale hade **Stanley Bard full koll på stadens olika konst- och kulturscener. Han blev exempelvis tidigt vän med Andy Warhol, lät honom filma "Chelsea Girls" på hotellet och gav rum till hans protégéer, däribland designern Betsey Johnson och skådisen Edie Sedgwick, liksom John Cale och de övriga medlemmarna i Velvet Underground.

Att kliva in i Chelsea Hotels lobby var, enligt John Cale, som att få "diplomatisk immunitet". Och den diplomatiska immuniteten fortsatte att locka under kommande decennier. Joni Mitchell sjöng "Chelsea Morning", Bon Jovi gjorde "Chelsea Midnight", Madonna tog bilderna till fotoboken "Sex" och Ethan Hawke spelade in filmen "Chelsea Walls" som terapi efter skilsmässan med Uma Thurman.

Vid receptionsdisken stod, som alltid, Jerry Weinstein. Likt sin chef Stanley Bard tänkte han sig aldrig en livslång karriär i hotellvärlden. Men de excentriska gästerna, och den vänskap som utvecklades med många av dem, fick honom att bli kvar. För Naarratively berättar Weinstein att han ofta satt barnvakt åt Arthur Millers dotter och att Sid Vicious var en förtjusande ung man som aldrig ställde till med trubbel (åtminstone inte fram till mordincidenten).

– Våra gäster kom från så många olika världar. Det enda de hade gemensamt var att de aldrig hade några pengar, säger Jerry Weinstein och tillägger att hotellet kompenserade konstnärsrabatter och konstnärskrediter genom att låta kändistörstande turister betala desto mer.

**Chelsea Hotels betalningstolerans **är och förblir något helt unikt. Den är förmodligen också en starkt bidragande orsak till att många av gästerna återvände till hotellet långt senare i livet.

– Jag tror de kände att de ville ge något tillbaka efter att de blivit framgångsrika. Så de kom dit och skänkte oss konstverk, höll förelösningar eller skrev om oss. Det var deras sätt att tacka, säger Jerry Weinstein som fortfarande inte riktigt kan begripa hur Chelsea Hotel blev den moderna kulturens samlingsplats.

– Jag menar, vad gjorde alla dessa människor där? Arthur Miller och Dylan Thomas? Vid min receptionsdisk!

Kulturens namn kom dock att glesna under 2000-talet. I det nya välputsade Manhattan, med betydligt häftigare hotell i grannskapet, blev Chelsea Hotel ett lätt chanserat bohemkulturmonument som överlevde tack vare sitt förflutna. Med nostalgiska turister i smårummen och tandläkarkliniker, frisersalonger och en och annan långtidsboende familj i lägenheterna.

**Dödsstöten kom 2007 **när Stanley Bard utmanövrerades av övriga aktieägare som bestämt sig för att sälja hotellet. Fastighetsmogulen Joseph Chetrit, som bland annat äger Sony Building på Madison Avenue och Sears Tower i Chicago, nappade på idén att lyxrenovera fastigheten. Men i stället för att komma igång med renoveringsarbetet hamnade han i utdragna tvister med de långtidsboende, vars hyreskontrakt skyddades av New Yorks bostadslagar och inte kunde sägas upp. Efter fem år tröttnade Chetrit och sålde fastigheten till boutiquehotellkedjan King & Clove som för närvarande planerar en totalrenovering för ett par hundra miljoner kronor.

– Det är illa, riktigt illa. Pengar kan ibland göra nytta, men inte i det här fallet. Det är verkligen good guys mot bad guys, konstaterar Jerry Weinstein.

**
Chelsea Hotel har** har varit stängt i ett par år, men öppnade nyligen i ny skepnad – till mångas sorg. Den enda som fortfarande tycks vara vid gott mod är den utmanövrerade hotellchefen Stanely Bard.

– Chelsea Hotel kommer alltid att finnas kvar, inget kan ändra på det, sa han nyligen till Sydney Morning Herald och fortsatte:

– Hotelledningar kommer och går, folk kommer och går. Men arvet efter Chelsea Hotel, dess väggar och känslan du får av att vara i byggnaden är för evigt.

Vill du läsa fler liknande artiklar? Följ SvD Perfect Guide på Facebook!

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen