Recension

South PacificCharmig musikteater - men för lite show

Under strecket
Publicerad
Annons

Att musikteater kan handla om samtida storpolitik är inget nytt. En som fått mycket uppmärksamhet för det är John Adams, just nu aktuell tonsättarprofil i Stockholms konserthus, som bland annat skrivit operan Nixon i Kina. Men när det gäller närhet till ett politisk skeende ligger han faktiskt långt efter Rodgers och Hammerstein, vars musikal South Pacific hade premiär på Broadway bara fyra år efter andra världskrigets slut.
Den bygger på en då helt färsk novellsamling av författaren James A Michener (som för övrigt var en av Nixons följeslagare vid den omtalade Kinaresan) och utspelar sig, som namnet säger, i södra Stilla havet, under stridigheterna mellan amerikaner och japaner. Musikalen fokuserar på
motsättningarna mellan områdets franska kolonialister, den polynesiska ursprungsbefolkningen och de amerikanska trupperna.

Vi förflyttas med flyg direkt till Söderhavet, som består av en stor karta på golvet i industrilokalen som tillfälligt härbärgerar Malmöoperan. Här forslas militärgröna containrar fram och tillbaka, och både scenografi och kostym visar stor påhittighet, till och med orkestern är uniformerad.
Det är härligt att se musikal på en institutionsteater, som inte behöver spara på antalet musiker. Och ingen musikal har vackrare melodier än South Pacific. Den kräver sångare, även om man som här har elektronisk förstärkning (ofta störande bullrig).
Rollen som elegant, romantisk, äldre plantageägare är som gjord för Mikael Samuelson, som dock, trots röstens kvaliteter, aldrig får den riktiga publikkontakten. Helena Jonason når bättre fram som lantlollan Nellie, med säkerhet och humör - inte minst som dragking med mustasch. Men de bildar inte ett kärlekspar som det gnistrar om.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons