Recension

MonsterCharlize Theron imponerar

Under strecket
Publicerad
Annons

I ”Monster” befinner vi oss lika långt bort från det glamourösa Los Angeles och det sofistikerade New York som från planeterna Venus och Mars. Det Ohio som filmen vistas i är en dammiga motorväg, kantad av sunkiga motell och slitna barer med billig öl och allt för många shots för rotlösa människor på väg någon annanstans. Det är av denna motorväg och dess chaufförer som ”hookern” Aileen Wuornos lever.
Charlize Theron är en av dessa många, långa, blonda och vackra aktriser med ett Z i namnet, som man trots flera roller, har svårt att placera, vilket kan bero på att rollerna hittills varit till förväxling lika. Men efter ”Monster”, som hon välförtjänt fick en Oscar för, kommer alla att veta vem hon är. Charlize Theron är inte till att känna igen, femton kilo större, fräknig, brunögd med underbett och slitet hår. Det är svårt att inte fascineras av hennes förvandling från vacker till oskön med
integriteten i behåll. För Charlize Theron gör inte Aileen till ett monster, utan till en förtvivlad människa på gränsen till självmord. Det man framförallt imponeras av är Therons kroppsliga gestaltning av Aileen - de tunga stegen, de grova, manliga gesterna, det stela ansiktet - en kvinna som blivit ett sorts neutrum efter det hårda liv hon levt och som vaknar upp ur dvalan när hon möter den späda Selby och blir kär, som det verkar för första gången. Det slår verkligen gnistor om parets första allt hetare kyssar på en skridskobana. För den kärleken är Aileen beredd att gå hur långt som helst.
Christina Ricci gör inte Selby till ett offer, det är faktiskt hon som tar initiativet. Inte heller är hon en svikare, bara en överlevare som i första hand tänker på sig själv när saker börjar brännas. Båda vet att deras dröm om ett eget litet hus i Kalifornien bara är en dröm. Men den kortvariga lyckobubbla de tillverkar tillsammans är allt de har.

Annons

Filmen bygger, som det heter, på en sann historia.
Verklighetens Aileen Wuornos var betydligt galnare och farligare än Charlize Therons feministiska anstrukna hjältinna, men film är en sak och verklighet en annan.
Tankarnas går osökt till ”Boys don”t cry”, som gav Hilary Swank en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, även den med en kvinnlig regissör och byggd på en sann historia.
I den blev Brandon Teena offer för en bigott sexualsyn. Aileen Wournos är också ett offer, men mer för sin egen okunnighet. Gång på gång blir hon förnedrad och utskrattad när hon söker hederligt arbete - ingen vill ge en sådan som hon en chans. Till slut finns bara gatan eller motorvägen kvar. Jag tror aldrig jag har sett en så realistisk skildring av ”sexarbetet” - man känner i halsen det äckel Aileen upplever varje gång en ny gubbe knäpper upp gylfen. Och man förstår den vrede och desperation som sakta men säkert byggs upp i henne, men i motsats till den närbesläktade Lilja i ”Lilja 4-ever” tar Aileen inte livet av sig utan slår tillbaka.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons