Annons

Magnus Röhl:Chandler vände på deckarens perspektiv

Med debutromanen ”Den stora sömnen” från 1939 lyckades Raymond Chandler ge nytt liv åt en hel genre. Den hårdkokta stilen, det slutliga misslyckandet liksom fokuseringen på vad brottet gör med detektiven fortsätter att gälla för dagens deckarförfattare.

Under strecket
Publicerad

I år är det precis ett halvsekel sedan Raymond Chandler dog, och exakt sju decennier sedan han romandebuterade. Inte mycket till jubileum, kanske, men ändå: i början av februari 1939 utkom ”Den stora sömnen” (”The Big Sleep”), som mer och mer verkar ha blivit en del av amerikanskt litteraturarv, och inte bara en milstolpe i deckarens eller thrillerns historia.

Det är ingalunda svårt att idag hitta belägg därför, i stort och i smått. Vi har en allt annat än obetydlig litteraturvetenskaplig forskning om Chandlers oeuvre i allmänhet och hans första längre verk i synnerhet, och många är de som uttryckt sin beundran för Philip Marlowes upphovsman. J G Ballard har förklarat att ”Den stora sömnen” är en av de bästa romaner han läst, och i hyllningskören kan man höra så olika röster som Robert Coovers och Haruki Murakamis. Att Michael Connolly – mannen bakom detektiven Harry Bosch – värderar Chandler högt är väl knappast ägnat att förvåna; däremot undrar jag vad Michael Chabon egentligen menade när han i en intervju påstod sig se ett egendomligt släktskap mellan den Isaak Babel han läst i engelsk översättning och Chandlers hårdkokthet. Då är det trots allt lite lättare att begripa den kritiker som hävdar att Marlowe en gång på sitt ganska jordnära sätt, i ett kapitel i just ”Den stora sömnen”, torgför en huvudtanke i det Jean-Paul Sartre kallar fakticiteten – rimligtvis utan att ha en aning om denna sin eventuella (för)existentialistiska status.

Annons
Annons
Annons